Jump to content
längdskidor, rullskidor, skidvalla & skidkläder från skistart

Nordenskiöldsloppet 2017


Lars-Erik

Recommended Posts

Hej!

Jag åkte också i lördags.

Ett överilat beslut att anmäla sig togs i höstas av mig och fyra gamla kompisar. Innan tävlingsdagen hade tre av dessa hoppat av pg a olika mer eller mindre allvarliga svepskäl, myggbett och bruten nagel samt liggsår(nötning av sofflocket) nämndes som själ att avstå. Kvar blev jag och en gammal veteran från en Alaska-expedition för dryga 10år sen. 

Efter som det bara skilt 14sek mellan oss i Årefjällshelvetesloppet så beslöt vi oss att åka tillsammans. 

Starten gick bra men det föret kändes trögt. Vi gnuggade på och pratade med åkare och konstigt nog njöt av skidåkningen, något jag sällan brukar göra. Efter 7-8mil var vi fortfarande sprudlande glada och tyckte allt gick finfint. Vi åt o drack som hästar på varje kontroll till funktionärernas stora förtjusning. För att inte riskera att tappa i vikt under loppet så hade vi dessutom varsitt paket stekt Ramselbacon i med i väskan som vi spetsade ostmackorna med. När vi kom ut på sjöarna innan vändningen så hade den västliga vinden som blåst svagt i ansiktet börjat vända och det blev ost-nordostlig vind. Efter vändningen så hade vi en kraftig motvind som tillsammans med nysnön gjorde att det gick innihelskotta trögt. Vi matade på och efter ca 12 mil började vänster armbåge göra ont och jag funderade på om det skulle gå att åka 10mil med bara en arm tills målet. Efter några mil slutade den göra ont? Konstigt? Fick en jävulsk blåsa i vänsterhandflata som exploderade innan Granudden. Tejpade över det värsta, vallade om och åt och fortsatte. Den nya vallningen gjorde att det gick otroligt lätt och vi  åkte för minst 10e gången om en Spanjor, han fikade inget utan åkte bara igenom kontrollerna sen åkte vi förbi honom i spåret mellan kontrollerna. Hans engelska var obefintlig och så jag drog den enda mening på spanska jag kunde, - El perro esta detras en la mesa(hunden ligger under bordet) som var den första meningen i min spanska bok under gymnasietiden. Han skattade gott och gjorde tummen upp. I fortsättningen så sjöng vi -Viiiiva Espana när vi passerade honom. 

jag fick en rejäl schackning mellan ca 17-20mil då det blev en pina att ta sig fram. Kände mig spyfärdig och kunde knappt äta något. Efter sista kontrollen vi Purkijaur så fick jag ny krafter, vet ej riktigt från vem men vi körde om 5pers i backarna uppför innan skabram. Stakade som en gnu uppför så kompisen som för dagen var den starkaste av oss nästan fick svårt att hänga med. Sista kilometrarna nedför kraftledningen och skogen blev lite väl spännande då pannlampan nästa gett upp. Svängen runt sjön blev glädjefylld då man förstod att man skulle komma i mål. På upploppet drog vi upp en hisnande spurt till publiken tjut och synkade målgången på sekunden. Gick i mål på 20.39. Sen blev det känslosamt. Tårarna sprutade som på lille skutt. 

Man har funderat och förfasat sig över tävlingen länge, skulle man hålla sig frisk i snordimman när man hämtar o lämnar på dagis? Skulle man orka? Hur ont är ont så om man skulle måsta bryta?

Mitt glid var avsevärt bättre än allas förutom min kompis som hade likvärdigt glid som mig. I botten hade jag Start HF80 och skigos nya pulver ovanpå, rak 1mm rill från start. I klädpåsarna hade jag även skickat med rillverktygen 1 o 2mm som jag bättrade på strukturen med. Vid Granudden toppade vi även med Gallium något som kändes som en grym förbättring. 

I botten hade jag skarklister, tunt lager med guruvax extrem hard 39(universalklister) och täckt med swix blå kallvalla (vr30?). Bra fäste som bättrades på nån gång under dagen. Guruvaxklistret var för varmt och tenderade att frysa i och suga något. 

Är tacksam att jag tog mig i mål utan men. Kommer inte att göra om det (även om jag börjat tänka sjuka tankar om att det skulle vara kul att prova en gång till....) 

Link to comment
Share on other sites

  • Replies 106
  • Created
  • Last Reply

Mycket intressant Rotebrostakaren. Det är korrekt att jag numera via Nina tom har mer insyn i den stora skillnad det är i utrustning, strukturering, vallning, etc eliten, även nästan eliten,  har tillgång till i förhållande till oss motionärer.och tom tävlande/elitmotionärer som du Rotebrostakaren.Och det som hände Mario är extra intressant och stödjer ju starkt ytterligare en hypotes jag har nämligen att på materialsidan har inte mycket hänt, i varje fall på den nivå vi motionärer har tillgång till.Supergamla skidor kan gå båttre i visa fören åtminstone på den nivå jag kan jämföra med.

Jag tycker det är mycket synd att vi inte har mer kontakt Rotebrostakaren, sedan jag flyttade från Uppsala i stort sett helt. OM du åker nästa år skulle jag hemskt gärna vilja vara med i gänget runt dig och deltaga i uppladdning etc., Jag kan ju INTE numera hålla din fart under själva loppet etc. men skulle behöva alla dina tips och speciellt den ENERGI detta skulle ge mig för att överleva deta supertest för sådana som mig.  :rolleyes:

Hur bodde ni ? Hur långt före var ni där ? Till hur många stationer skickade ni extra kläder/utrustning ? Hur många stationer har varm mat ?

Var säkert varm mat på en 3, 4 ställen, men det åt vi ej, jag hade grejer i alla klädpåser, som var ute, kändes tryggt, använde inget av det. Vi var ett gäng som förutom oss fyra som kom samtidigt i mål även bestod av tre till, Tommie som kom en kvart före som vi åkte tillsammans med nästan till vändningen, samt Maximillian och Claes som var ett par timmar efter. Vi flög långfredagen 0830 från Arlanda till Kallax, hyrbuss till Jokkmokk och sedan flög vi hem igen på söndag eftermiddag. Riktigt trevligt var det hela tiden med allt runtomkring, fast jag var bara jag och Gunnar som orkade utnyttja drinkbiljetterna på Jokkmokks hotell på lördagskvällen:) Till DK, mina gamla Atomic som Mario lånade heter Atom Beta Race, en intressant detalj är att dessa skidor är bra mycket bredare än mina senaste skidor som iofs är typ sex, sju år gamla modeller..., fast dom går riktigt bra dessa gamla Beta Race i kallföre.

Link to comment
Share on other sites

Hej!

Jag åkte också i lördags.

Ett överilat beslut att anmäla sig togs i höstas av mig och fyra gamla kompisar. Innan tävlingsdagen hade tre av dessa hoppat av pg a olika mer eller mindre allvarliga svepskäl, myggbett och bruten nagel samt liggsår(nötning av sofflocket) nämndes som själ att avstå. Kvar blev jag och en gammal veteran från en Alaska-expedition för dryga 10år sen. 

Efter som det bara skilt 14sek mellan oss i Årefjällshelvetesloppet så beslöt vi oss att åka tillsammans. 

Starten gick bra men det föret kändes trögt. Vi gnuggade på och pratade med åkare och konstigt nog njöt av skidåkningen, något jag sällan brukar göra. Efter 7-8mil var vi fortfarande sprudlande glada och tyckte allt gick finfint. Vi åt o drack som hästar på varje kontroll till funktionärernas stora förtjusning. För att inte riskera att tappa i vikt under loppet så hade vi dessutom varsitt paket stekt Ramselbacon i med i väskan som vi spetsade ostmackorna med. När vi kom ut på sjöarna innan vändningen så hade den västliga vinden som blåst svagt i ansiktet börjat vända och det blev ost-nordostlig vind. Efter vändningen så hade vi en kraftig motvind som tillsammans med nysnön gjorde att det gick innihelskotta trögt. Vi matade på och efter ca 12 mil började vänster armbåge göra ont och jag funderade på om det skulle gå att åka 10mil med bara en arm tills målet. Efter några mil slutade den göra ont? Konstigt? Fick en jävulsk blåsa i vänsterhandflata som exploderade innan Granudden. Tejpade över det värsta, vallade om och åt och fortsatte. Den nya vallningen gjorde att det gick otroligt lätt och vi  åkte för minst 10e gången om en Spanjor, han fikade inget utan åkte bara igenom kontrollerna sen åkte vi förbi honom i spåret mellan kontrollerna. Hans engelska var obefintlig och så jag drog den enda mening på spanska jag kunde, - El perro esta detras en la mesa(hunden ligger under bordet) som var den första meningen i min spanska bok under gymnasietiden. Han skattade gott och gjorde tummen upp. I fortsättningen så sjöng vi -Viiiiva Espana när vi passerade honom. 

jag fick en rejäl schackning mellan ca 17-20mil då det blev en pina att ta sig fram. Kände mig spyfärdig och kunde knappt äta något. Efter sista kontrollen vi Purkijaur så fick jag ny krafter, vet ej riktigt från vem men vi körde om 5pers i backarna uppför innan skabram. Stakade som en gnu uppför så kompisen som för dagen var den starkaste av oss nästan fick svårt att hänga med. Sista kilometrarna nedför kraftledningen och skogen blev lite väl spännande då pannlampan nästa gett upp. Svängen runt sjön blev glädjefylld då man förstod att man skulle komma i mål. På upploppet drog vi upp en hisnande spurt till publiken tjut och synkade målgången på sekunden. Gick i mål på 20.39. Sen blev det känslosamt. Tårarna sprutade som på lille skutt. 

Man har funderat och förfasat sig över tävlingen länge, skulle man hålla sig frisk i snordimman när man hämtar o lämnar på dagis? Skulle man orka? Hur ont är ont så om man skulle måsta bryta?

Mitt glid var avsevärt bättre än allas förutom min kompis som hade likvärdigt glid som mig. I botten hade jag Start HF80 och skigos nya pulver ovanpå, rak 1mm rill från start. I klädpåsarna hade jag även skickat med rillverktygen 1 o 2mm som jag bättrade på strukturen med. Vid Granudden toppade vi även med Gallium något som kändes som en grym förbättring. 

I botten hade jag skarklister, tunt lager med guruvax extrem hard 39(universalklister) och täckt med swix blå kallvalla (vr30?). Bra fäste som bättrades på nån gång under dagen. Guruvaxklistret var för varmt och tenderade att frysa i och suga något. 

Är tacksam att jag tog mig i mål utan men. Kommer inte att göra om det (även om jag börjat tänka sjuka tankar om att det skulle vara kul att prova en gång till....) 

Strongt gjort av er båda och jag ser att ni distanserade Nebot "hundspanjoren" med 22 min + alla som står där bak som brutna löpare bla Maria Rydqvist, som förespråkar långa sträckor för damer men gav upp efter 15,7 mil. Alla som fullföljde hela sträckan om 22 mil är SEGRARE ! :) :) :) Skulle tro att om jag skulle klara detta "stöllaprov" skulle det nog ta 22-23 tim

fast då måste det till ett starkt motiv till VARFÖR jag skulle göra det. Just nu har jag inte den drivkraften, frågan är vad som

skulle kunna skapa den..... :rolleyes: (uppifrån ?)

Link to comment
Share on other sites

Hej, Jag åkte också i lördags och kommer med min berättelse så småningom.

 

Så här upplevde jag det förra året:

 

NORDENSKIÖLDSLOPPET 2016

 

När vi (Gunnar Lindahl, Göran "Mario" Hammarsson, Tomas "Rotebrostakaren" Jelinek och jag) var på väg till starten i Purkijaur på söndagsmorgonen den 10 april, var vi minst sagt oroliga. Vattenpölarna utanför stugan där vi bodde hade inte frusit till under natten och tempmätaren i bilen visade 0 grader. Prognosen hade sagt  -5, vilket skulle ge oss uppskattningsvis 3-4 timmar av hårda fina spår i början av loppet. Nu upplevde vi att det fanns en risk för att det skulle vara blött redan från start. Väl framme kunde vi till vår lättnad konstatera att det frusit till under natten och att det var isiga spår på älven där starten gick.

Vi hade bestämt oss för att köra utan fäste, allt i enlighet med den av Lars Ljung lanserade devisen ”Real men don’t spread their thighs, they double pole!”. Om vi ville kunde vi ju alltid lägga på fäste under loppet vid behov.

 

Göran och Tomas (led1- respektive led2-åkare) gick och ställde sig i tävlingsledet och Gunnar och jag (led3- respektive led5-åkare) ställde oss i amatörledet.

Starten gick utan några missöden och jag kände mig stark och började ta placeringar med Gunnar hack i häl. Hade egentligen tänkt ta det lugnt i början, men den strategin byttes raskt ut mot "full fart spar tid”-strategin istället. Man ville ju komma så långt som möjligt medan spåren var hårda och snabba.

 

Kunde ganska snart konstatera att jag hade riktigt bra skidor och vi fortsatte avancera i fältet. Efter c:a 17km kom vi ifatt klungan som Göran åkte i och han klev ut framför mig för att försöka dra ifatt Tomas som var några minuter framför oss. Göran, Gunnar och jag körde sedan tillsammans i runt en mil, men jag kände att det tog för mycket på krafterna att hänga med i stigningarna upp mot 35km (Karatsvägen), så jag släppte iväg dom. Vid 35km (1:43:50) var jag 2:30 efter Gunnar och Göran, som nu hjälptes åt för att försöka komma ifatt Tomas. Mellan 35-50km låg jag i en klunga som förtjänstfullt drogs av Mia Gyllenstig (hon körde med fäste) och efter 50km (2:32:26) fick jag en perfekt rygg i form av Göran Klinga (även han körde med fäste), som jag sedan gled ifrån nerför backarna mot 65km (3:15:19). Började känna mig sliten, så jag gjorde mitt första lite längre stopp för att dricka samt kolla skidorna, som såg helt ok ut. Ner mot vändningen vid Granudden blev spåren allt mjukare och man insåg att snart skulle det vara slut på det roliga. Rätt som det var mötte jag Göran och Gunnar som nu lyckats gå ifatt, om och ifrån Tomas. Efter en kort stund mötte jag också Tomas som såg rejält sliten ut. Vände vid Granudden efter 82km på 4:13:17 och 90km-skylten passerades efter 4:57 (mitt tidigare rekord på 9 mil var Vasaloppet 2012 på 5:24), men nu började jag känna mig riktigt sliten och tyckte också skidorna tappat fart. Stannade vid 99km och åt och drack ordentligt samt bytte tröja och handskar samt gjorde rent och rillade skidorna. Ut från 99km-kontrollen efter 5:44:43 kändes det som att skidorna gick något bättre igen. Hade också återhämtat mig så pass att jag utan större problem stakade uppför stigningen mot 114km som passerades efter 6:49:02. Efter 129km (8:00:15) började jag dock få ont i både axlar och armbågar och vid 130km-skylten (bara en Marcialonga kvar nu!) kändes det som någon körde in knivar i bägge armbågarna och bägge axlarna vid varje staktag. Började bli riktigt orolig för att jag kanske skulle bli tvungen att bryta. Övervägde att lägga på fäste, men eftersom jag åkte på skidor som knappt har något spann alls om den som står på dom väger 103kg, så bedömde jag risken som överhängande för avsevärt försämrat glid i så fall. Bestämde mig för att avvakta och se om det kanske skulle bli bättre med tiden. Saxade i backarna och tyckte tiden bara rann iväg. 142km passerades efter (9:01:37), och nu var jag riktigt sliten igen. Kämpade vidare så gott jag kunde och efter c:a 155km började det faktiskt kännas så pass bra i armbågar och axlar att jag kunde börja ta i lite i stakningen igen. Vid 164km (11:00:24) stannade jag och drack och åt samt satte på en torr mössa inför de sista 36km. 176km passerades på 12:18:59 och 184 på 12:54:13. Härligt att bara ha 16km kvar! Tryckte i mig en gel, drack lite blåbärssoppa och gav mig iväg igen med målet att gå in under 14 timmar. In till Jokkmokk var det svagt utför, så det gick snabbt, men väl framme där skulle man åka en 13km-slinga innan målgång, och den visade sig dessvärre vara kuperad. Det var ett antal riktigt branta både upp- och nedförsbackar. På en del ställen hade man satt upp skyltar för att varna för tvära svängar, men det borde det ha funnits på minst ett ställe till...

 

Med 9km kvar åkte jag (med skaplig fart kanske ska tilläggas) utför en backe som slutade med en 90-graders vänstersväng, som jag upptäckte för sent. Försökte bromsa och ta mig igenom svängen, men hade för hög fart och slungades ut ur spåret. Landade på högersida, visserligen mjukt eftersom det fanns mycket snö vid sidan om spåret, men med höger stav under mig. Hade stora problem att komma loss eftersom jag kilats fast i den mjuka snön i något sorts "framstupa sidoläge" (man fick glädja sig åt att luftvägarna var fria i alla fall...), med högerarmen helt fastlåst. Nu handlade det inte längre om att ta sig i mål, utan att överleva... Lyckades med hjälp av munnen lossa vänster kontrollrem och frigöra vänster hand, så jag kunde ta av mig skidorna till att börja med. Kunde sedan med vänster hand gräva mig fram till höger hand och lossa även den andra kontrollremmen för att därefter med mycket möda kravla mig tillbaka upp på spåret igen. Nu fanns det inte mycket krafter kvar, men jag verkade inte ha skadat mig i alla fall och utrustningen var intakt. Passade på att lätta lite på trycket när jag ändå stod still och kunde konstatera att färgen på urinen var härligt blodröd, vilket var helt väntat med tanke på dom prestationshöjande rödbets-shots jag druckit. Fick på mig skidor och stavar och så bar det av igen. Vet inte hur många gånger under resten av loppet som jag tänkte "men det här måste väl ändå vara sista backen?!", fast det alltid kom en till. Till slut bytte jag ut det mantrat mot "Ge mig en backe till bara, jag kan ta det!", och plötsligt dök 1km-skylten upp. Korsade mållinjen på 14:18:45 med en känsla av glädje och tillfredställelse som överskuggade allt annat.

GOD I'M GOOD!!!

Maximilian "MAD MAX" Schattauer

 

PS - Enligt min Garmin 920XT var det 180 km och inte 200.

     Snittpuls 126, Maxpuls 163 (min maxpuls ligger runt 176)

     Höjdskillnad 1.224 m

Link to comment
Share on other sites

Hej, Jag åkte också i lördags och kommer med min berättelse så småningom.

 

Så här upplevde jag det förra året:

 

NORDENSKIÖLDSLOPPET 2016

 

När vi (Gunnar Lindahl, Göran "Mario" Hammarsson, Tomas "Rotebrostakaren" Jelinek och jag) var på väg till starten i Purkijaur på söndagsmorgonen den 10 april, var vi minst sagt oroliga. Vattenpölarna utanför stugan där vi bodde hade inte frusit till under natten och tempmätaren i bilen visade 0 grader. Prognosen hade sagt  -5, vilket skulle ge oss uppskattningsvis 3-4 timmar av hårda fina spår i början av loppet. Nu upplevde vi att det fanns en risk för att det skulle vara blött redan från start. Väl framme kunde vi till vår lättnad konstatera att det frusit till under natten och att det var isiga spår på älven där starten gick.

Vi hade bestämt oss för att köra utan fäste, allt i enlighet med den av Lars Ljung lanserade devisen ”Real men don’t spread their thighs, they double pole!”. Om vi ville kunde vi ju alltid lägga på fäste under loppet vid behov.

 

Göran och Tomas (led1- respektive led2-åkare) gick och ställde sig i tävlingsledet och Gunnar och jag (led3- respektive led5-åkare) ställde oss i amatörledet.

Starten gick utan några missöden och jag kände mig stark och började ta placeringar med Gunnar hack i häl. Hade egentligen tänkt ta det lugnt i början, men den strategin byttes raskt ut mot "full fart spar tid”-strategin istället. Man ville ju komma så långt som möjligt medan spåren var hårda och snabba.

 

Kunde ganska snart konstatera att jag hade riktigt bra skidor och vi fortsatte avancera i fältet. Efter c:a 17km kom vi ifatt klungan som Göran åkte i och han klev ut framför mig för att försöka dra ifatt Tomas som var några minuter framför oss. Göran, Gunnar och jag körde sedan tillsammans i runt en mil, men jag kände att det tog för mycket på krafterna att hänga med i stigningarna upp mot 35km (Karatsvägen), så jag släppte iväg dom. Vid 35km (1:43:50) var jag 2:30 efter Gunnar och Göran, som nu hjälptes åt för att försöka komma ifatt Tomas. Mellan 35-50km låg jag i en klunga som förtjänstfullt drogs av Mia Gyllenstig (hon körde med fäste) och efter 50km (2:32:26) fick jag en perfekt rygg i form av Göran Klinga (även han körde med fäste), som jag sedan gled ifrån nerför backarna mot 65km (3:15:19). Började känna mig sliten, så jag gjorde mitt första lite längre stopp för att dricka samt kolla skidorna, som såg helt ok ut. Ner mot vändningen vid Granudden blev spåren allt mjukare och man insåg att snart skulle det vara slut på det roliga. Rätt som det var mötte jag Göran och Gunnar som nu lyckats gå ifatt, om och ifrån Tomas. Efter en kort stund mötte jag också Tomas som såg rejält sliten ut. Vände vid Granudden efter 82km på 4:13:17 och 90km-skylten passerades efter 4:57 (mitt tidigare rekord på 9 mil var Vasaloppet 2012 på 5:24), men nu började jag känna mig riktigt sliten och tyckte också skidorna tappat fart. Stannade vid 99km och åt och drack ordentligt samt bytte tröja och handskar samt gjorde rent och rillade skidorna. Ut från 99km-kontrollen efter 5:44:43 kändes det som att skidorna gick något bättre igen. Hade också återhämtat mig så pass att jag utan större problem stakade uppför stigningen mot 114km som passerades efter 6:49:02. Efter 129km (8:00:15) började jag dock få ont i både axlar och armbågar och vid 130km-skylten (bara en Marcialonga kvar nu!) kändes det som någon körde in knivar i bägge armbågarna och bägge axlarna vid varje staktag. Började bli riktigt orolig för att jag kanske skulle bli tvungen att bryta. Övervägde att lägga på fäste, men eftersom jag åkte på skidor som knappt har något spann alls om den som står på dom väger 103kg, så bedömde jag risken som överhängande för avsevärt försämrat glid i så fall. Bestämde mig för att avvakta och se om det kanske skulle bli bättre med tiden. Saxade i backarna och tyckte tiden bara rann iväg. 142km passerades efter (9:01:37), och nu var jag riktigt sliten igen. Kämpade vidare så gott jag kunde och efter c:a 155km började det faktiskt kännas så pass bra i armbågar och axlar att jag kunde börja ta i lite i stakningen igen. Vid 164km (11:00:24) stannade jag och drack och åt samt satte på en torr mössa inför de sista 36km. 176km passerades på 12:18:59 och 184 på 12:54:13. Härligt att bara ha 16km kvar! Tryckte i mig en gel, drack lite blåbärssoppa och gav mig iväg igen med målet att gå in under 14 timmar. In till Jokkmokk var det svagt utför, så det gick snabbt, men väl framme där skulle man åka en 13km-slinga innan målgång, och den visade sig dessvärre vara kuperad. Det var ett antal riktigt branta både upp- och nedförsbackar. På en del ställen hade man satt upp skyltar för att varna för tvära svängar, men det borde det ha funnits på minst ett ställe till...

 

Med 9km kvar åkte jag (med skaplig fart kanske ska tilläggas) utför en backe som slutade med en 90-graders vänstersväng, som jag upptäckte för sent. Försökte bromsa och ta mig igenom svängen, men hade för hög fart och slungades ut ur spåret. Landade på högersida, visserligen mjukt eftersom det fanns mycket snö vid sidan om spåret, men med höger stav under mig. Hade stora problem att komma loss eftersom jag kilats fast i den mjuka snön i något sorts "framstupa sidoläge" (man fick glädja sig åt att luftvägarna var fria i alla fall...), med högerarmen helt fastlåst. Nu handlade det inte längre om att ta sig i mål, utan att överleva... Lyckades med hjälp av munnen lossa vänster kontrollrem och frigöra vänster hand, så jag kunde ta av mig skidorna till att börja med. Kunde sedan med vänster hand gräva mig fram till höger hand och lossa även den andra kontrollremmen för att därefter med mycket möda kravla mig tillbaka upp på spåret igen. Nu fanns det inte mycket krafter kvar, men jag verkade inte ha skadat mig i alla fall och utrustningen var intakt. Passade på att lätta lite på trycket när jag ändå stod still och kunde konstatera att färgen på urinen var härligt blodröd, vilket var helt väntat med tanke på dom prestationshöjande rödbets-shots jag druckit. Fick på mig skidor och stavar och så bar det av igen. Vet inte hur många gånger under resten av loppet som jag tänkte "men det här måste väl ändå vara sista backen?!", fast det alltid kom en till. Till slut bytte jag ut det mantrat mot "Ge mig en backe till bara, jag kan ta det!", och plötsligt dök 1km-skylten upp. Korsade mållinjen på 14:18:45 med en känsla av glädje och tillfredställelse som överskuggade allt annat.

 

GOD I'M GOOD!!!

 

Maximilian "MAD MAX" Schattauer

 

PS - Enligt min Garmin 920XT var det 180 km och inte 200.

     Snittpuls 126, Maxpuls 163 (min maxpuls ligger runt 176)

     Höjdskillnad 1.224 m

Fantastiskt intressant beskrivning Maximilian. Har du och jag träffats live. Jag vet att fjolårets lopp var c:a 180 km men alla rapporter jag fått i år har tytt på att årets lopp faktiskt var 220 km. Vad säger ni andra, stämmer det att även årets lopp var c:a 180 km ?

Link to comment
Share on other sites

2016 var ju förra året. Han skriver om förra året och säger att han återkommer med årets berättelse

Tack snövinter. Ytterligare ett exempel på att jag nog börjar bli för gammal och gaggig  :lol:  Det vore kul att få motsvarande säkra rapporter om längd av årets upplaga. För övrigt passar ditt nick snövinter perfekt här i Luleå fortfarande, vi har just mycket snö, vinter och perfekta skidförhållanden fortfarande.  :rolleyes:

Link to comment
Share on other sites

Tack snövinter. Ytterligare ett exempel på att jag nog börjar bli för gammal och gaggig  :lol:  Det vore kul att få motsvarande säkra rapporter om längd av årets upplaga. För övrigt passar ditt nick snövinter perfekt här i Luleå fortfarande, vi har just mycket snö, vinter och perfekta skidförhållanden fortfarande.  :rolleyes:

220 km stämde nog ganska bra.
Två stycken med GPS nedan.
Rotebrostakaren = 218,74 km
Erik Wickström = 218,9 km
Link to comment
Share on other sites

Tack snövinter. Ytterligare ett exempel på att jag nog börjar bli för gammal och gaggig  :lol:  Det vore kul att få motsvarande säkra rapporter om längd av årets upplaga. För övrigt passar ditt nick snövinter perfekt här i Luleå fortfarande, vi har just mycket snö, vinter och perfekta skidförhållanden fortfarande.  :rolleyes:

Ja det är orättvist Lars-Erik! Här i söder en av de sämsta vintrarna någonsin. Ödets ironi snö i början av november och 9 minus natt t i söndags... ☺️ Läs Wickströms berättelse! (erikwickstrom.se - länken!) Där har du läsning så det räcker till!

Link to comment
Share on other sites

Ja det är orättvist Lars-Erik! Här i söder en av de sämsta vintrarna någonsin. Ödets ironi snö i början av november och 9 minus natt t i söndags... ☺️ Läs Wickströms berättelse! (erikwickstrom.se - länken!) Där har du läsning så det räcker till!

April, sol och rullskidor, det är ju gôtt! Men det kunde ju ha varit en riktig vinter där innan...
Link to comment
Share on other sites

Fantastiskt intressant beskrivning Maximilian. Har du och jag träffats live?

Hej Lars-Erik, jo vi sågs i samband med en Slottsrunda i Uppsala den 10 oktober 2009.

Du hade bjudit in Rotebrostakaren, Anl, Eda, KalleP och undertecknad och vi körde knappt 38km tillsammans.

 

Mvh

 

Maximilian

Link to comment
Share on other sites

Hej Lars-Erik, jo vi sågs i samband med en Slottsrunda i Uppsala den 10 oktober 2009.

Du hade bjudit in Rotebrostakaren, Anl, Eda, KalleP och undertecknad och vi körde knappt 38km tillsammans.

 

Mvh

 

Maximilian

Ytterligare exempel på att jag börjar bli gammal och gaggig. GIVETVIS kommer jag nu på exakt vem du är och minns med glädje just denna runda. Jag tränar ju för det mesta ensam och det var speciellt roligt att få vara med i detta trevliga gäng några rundor men du själv var väl inte med på rundorna i Rotebrostakarens hemtrakter) Var det just du Rotebrostakaren spurtade mot i Slottsbacken för att erövra "Slottspriset" ? Det tillör väl mina stora idrottsmeriter numera att ha fått åtminstone träna ihop med sådana celibriteter  :rolleyes:

Link to comment
Share on other sites

Ytterligare exempel på att jag börjar bli gammal och gaggig. GIVETVIS kommer jag nu på exakt vem du är och minns med glädje just denna runda. Jag tränar ju för det mesta ensam och det var speciellt roligt att få vara med i detta trevliga gäng några rundor men du själv var väl inte med på rundorna i Rotebrostakarens hemtrakter) Var det just du Rotebrostakaren spurtade mot i Slottsbacken för att erövra "Slottspriset" ? Det tillör väl mina stora idrottsmeriter numera att ha fått åtminstone träna ihop med sådana celibriteter  :rolleyes:

 

Inte lätt att komma ihåg alla skidvänner du stött på under årens lopp.

Tyvärr missade jag när du gästade oss i Sollentuna för gemensam träning, men minns även jag med stor glädje "Uppsala-passet". Har svårt att tänka mig att det var jag som spurtade mot Rotebrostakaren om "Slottspriset", då han är flera klasser bättre. Har däremot en bild av att det var en backe ner från Carolina Rediviva som var respektingivande. Kommer särskilt tydligt ihåg att mackorna vi åt hemma hos dig efter passet (som för övrigt varade 3:01:34) smakade särskilt bra!  :)

Link to comment
Share on other sites

Min racereport.

 

Målet var att ta sig i mål, tid ca 15-20h beroende på före, skavanker mm. Inte åkt nå skidor sedan vasan, dock några pass rullskidor. Testa skidor dan före, ena paret redline (vallade lika) hade jag bäst fäste och bäst glid så det var enkelt. Minus 10 och ca 5cm nysnö i ej nydragna spår gjorde det lite kärvt och trögt. Valde att gå med fäste för att variera lite och inte bara köra överkropp, vilket jag tror var bra för mig. Tog det mycket lugnt första 40km, flera och drog förbi men jag höll mig lugn. Runt 50km körde jag på lite mer men inte jätte hårt. Efter stigningarna (ca60-70km) blev jag lite trött och samtidigt som jag fick riktigt ont i händer och fingrar. Hur skall det här gå tänkte jag. Tyckte det var lite segt fram till vändning trots medvind på slutet. Använde benen rätt mycket när det var lätt uppför även fast jag kunnat staka första halvan.

 

Efter vändningen blev det värre, jag solo i motvinden på sjön vilket var jobbigt, stanna vid nästa kontroll (110km, energi + nån värktablett) och fick sedan sällskap av en man från småland. Vi hjälptes åt och växeldra fram till 144km. Tyckte glidet blev sämre efter halvaloppet och vid granudden 144km fick jag mina skidor upp borstade av Sven-Åke Lundbäck. Glidet blev bättre, psyket blev bättre men tyvärr blev jag solo igen. Då kom två mån från jokkmokk (bla jonmatti) och blåste förbi, gjorde allt för att gå med, släppte några meter ibland men märkte att jag kunde ta igen uppför. Vi åkte ihop frammåt 170km men sen måste dom kroknat för plöstligt var dom efter.

 

Sista 50km kände jag myck hyffsatt pigg trots 170km åkning. Kontroll stoppen blev längre och längre dock, tröck i mig allt jag kom över kändes det som men det var nödvändigt. Åkte nu solo resten av loppet, stanna extra länge vid 200km och fick skidorna upp borstade igen samt att jag åt kortvstroganoff och satte på mig pannlampa. Sista 20km gick fint och nu var det inte så långt kvar och man förstod att man skulle klara det. Åkte på bra, körde ikapp en åkare framför mig men tappa han igen med 5km kvar då jag valde att ta lite energi vid sista kontrollen och han blåste förbi.

 

När man kom in till jokkmokk och målet och hade 2km kvar stog familjen och hejade, det var en härlig känsla. Gled i mål på tiden 15.31.18 glad och trött. Svårt att gå och rätt nerkyld men lite dusch, bastu, mat och träffa familjen så var allt toppen.

 

Trodde banan skulle vara mer flack men det var några rejäla stigningar i mitten och många långa slakmotor. Nöjd med instatsen, trodde jag kunde gå ner mot 15h men inte i detta före. Hade inte någon rejäl energi dipp under hela loppet förutom runt 120-130km. Man hade ont i hela kroppen (värst händer, fingrar och hälarna..?!) men klara dom saker som jag oroat mig mest för skapligt (handleder och armbågar.) Blev många piss pauser under resan men ville inte chansa och dricka förlite. Riktigt mäktigt var det att klara av det iallafall. Inte omöjligt att det blir en repris nästa år!!

 

Otroligt bra service före, under och efter loppet. Kan varmt rekommenderas för den som vill ha en rejäl utmaning! :)

Link to comment
Share on other sites

Det är konstigt att detta lopp "skaver" i min hjärna trots att det mesta talar emot det för min del; ingen långdistansare, tränar aldrig över 1,5 tim skidor o 1 tim rullskidor, dålig fot och knä, hög ålder (snart 70), känslig mage (fast föda??) åker ej blankt, kostnaden

samt att övertyga mig själv VARFÖR ?

Link to comment
Share on other sites

Det är konstigt att detta lopp "skaver" i min hjärna trots att det mesta talar emot det för min del; ingen långdistansare, tränar aldrig över 1,5 tim skidor o 1 tim rullskidor, dålig fot och knä, hög ålder (snart 70), känslig mage (fast föda??) åker ej blankt, kostnaden

samt att övertyga mig själv VARFÖR ?

Hej!

Inte konstigt att loppet skaver då det var en omtumlande upplevelse att ta sig igenom,  i samma härad som att skjuta sin första älg eller att få barn(utan att rangordna). Bara det att det är svårt att beskriva för de som inte upplevt detta.

Livet går nästan att dela in i före resp efter Nordenskiöldloppet. 

Nackdelen är den tomhet som infinner sig efter loppet då man tänkt och gruvat sig för så mkt på det sen i höstas, dessutom så har jag redan börjat fundera på vad jag skulle kunnat göra bättre om jag åkte en gång till.- detta trots att jag lovat att aldrig göra om det.

Fördelen med att ha det avklarat är att gränsen för trötthet är flyttad långt fram utifrån hur den tidigare låg. Känslan av att ha gjort det kan ingen heller ta ifrån en. Om barn och ev barnbarn någon gång kommer o säger att man är gammal och svag kan man bara drämma till med- Åk Nordenskiöldloppet om du är så kaxig.

Det häftiga var att när man åkte med förhållandevis låg puls, stannade och åt ordentligt så kunde man åka i 10-12mil utan att känna minsta trötthet. Något jag inte trodde var möjligt innan.

Link to comment
Share on other sites

Gav mig också på denna utmaning och var ordentligt nervös inför loppet och varken jag eller kompisen sov speciellt mycket i tåget påväg upp till Jokkmokk.

 

Loppet var mycket trevligt och välorganiserat med bra service på stationerna, åt och drack mycket på alla och tog en längre paus i Årrenjerka i ca 25 min, vallaservicen man fick från skigo var bra och helt klart värt det. 

 

Kände mig pigg mestadels av loppet undantaget var mellan Årrenjerka till Granudden, det gick tungt i motvinden och backarna upp till och från Sågudden, men efter lite valla från Sven Åke Lundbäck och pastasallad i Granudden så blev jag jättepigg vilket var förvånande men väldigt kul.

 

Min mål var att komma imål och inte bryta och hade någon liten tanke på att klara medaljtiden, det slutade med 20,5 timmar vilket jag är helnöjd med då det var 50 minuter tillgodo för medaljen.

Link to comment
Share on other sites

Det är spännande och underhållande att läsa om era storys kring Nordensköldslopppet. Vasaloppet ligger mig varmt om hjärtat och allt talar för att det kommer fortsätta vara så. Men jag triggar på att vidga mina perspektiv när det gäller skidåkning. Då kan man lätt dra slutsatser om att så blir fallet genom att ställa ut uppe i Jokkmokk genom era rapporter. Får ta en rejäl tankeställare om jag ska köra nästa år. Eller ta med Bob Impolas argument. "En gång i livet kan man göra det i alla fall" :-)

Link to comment
Share on other sites

Min Nordenskiöldsloppet 17 Story

Under årets Vasalopp bestämde jag mig under ett svagt parti att absolut inte åka Nordenskiöldsloppet, vilket hade funnits i bakhuvudet sen ett år tillbaka. Tack och lov blekande detta beslut ganska snabbt efter att jag avslutat vasan starkt och därmed gjort ett av mina bästa Vasalopp. Med lite inspiration från skidåkarkamrater som skulle åka loppet samtidigt som jag kände mig i min bästa form på länge så kände jag att nu eller aldrig. Fortsatte med rullskidåkning efter Vasaloppet, körde ett antal 3-4 timmars stakpass.

Bodde tillsammans med ”Rotebrostakaren” och ingick i Team Jizzeah, döpt efter en av medlemmarnas dotter som var med och servade.

Taktiken var att vi skulle hålla ihop några stycken till vändningen om det gick. Min taktik var att hålla nere pulsen runt 78% (145 bpm,min aeroba tröskel) och inte rusa iväg samt att se till att få tillräckligt med näring vid varje station. Såg införsel av näring som en av de viktigaste succékriterierna.

Inledningsvis så gick täten inte så fort pga nysnö i spåren. Så det bildades ett lång led och man kunde lätt se täten så länge man befann sig på isen innan spåret gick upp i skogen vid ca 7km.

Låg tillsammans med Maximilian från teamet. Kände dock att tempot var på gränsen till för hög, i mitt fall runt 155. Bestämde mig för att dra ner tempot något.

Vi blev en klunga som hängde ihop i dom första uppförsbackarna. Hade valt Swix mindre trugor eftersom man rapporterat att det var bra stavfäste. Upptäckte dock att stavarna sjönk ner rejält och blev rädd att knäcka dom. Stannade och bytte till stora trugan som jag hade med mig. Ett lyckokast tack vare Swix TBS system.

Stannade vid varje kontroll och såg till att jag fick i mig lite av varje. Gärna en tugga ostmacka samt buljong och sport dryck. Solen började komma fram och det kändes väldigt bra. Så även glidet som initialt varit lite strävt.

Kontroll efter kontroll passerades och plötsligt kom man ut i skön medvind i stålande sol på isen strax efter kontrollen Njavve 90 km med en fantastisk vy med Sarekmassiven som fond. Mötte eliten strax innan. Vid vändpunkten åt jag varm köttsoppa med ostmack, drack mjölk till.

Vi hade varit en grupp på fyra åkare tillsammans över sjön men jag kom iväg själv efter vändning. I den tuffa motvinden bestämde jag mig dock för att vänta in en av åkarna jag åkt tillsammans med dit. Schweizaren Simon Dräyer. Är f.ö intervjuad i mål av Redbull på Youtube.

Vi växeldrog tillsammans nästan hela vägen tillbaka vilket underlättade betydligt. Vid en av kontrollerna uppstod viss tvekan vem som skulle dra. Efter jämförelse av ålder, han trettioåtta och jag snart sextioett, så fick ja ligga bak, till munterhet för alla runtomkring som hörde diskussionen.

Kände mig stark hela loppet förutom sista delen efter sista kontrollen då jag fick problem med balansen. Blev alldeles stum i benen och trillade ett flertal gånger i backarna efter sista kontrollen. Var inte ensam om det. Tappade 7 min in till mål på min växeldragare tack vare det.

Loppet var betydligt mer kuperat än väntat 1600 höjdmeter totalt. Körde utan fästvalla. Behövde endast saxa på några ställen. Kände att jag disponerade loppet mycket bra, fick aldrig några svackor. Vi åkte tex en av våra snabbaste sträckor jämförelsevis övriga teamet de sista två milen.

Det svåraste var kylan mot slutet när solen försvann och vi hade motvind. Hade ett skavsår på handen sen tidigare som gjorde lite ont i övrigt så kändes kroppen, förutom nämnda stumhet i benen, väldigt bra.

Totalt sett så var det en fantastisk upplevelse; utmaningen, äventyret, naturen och vyerna och inte minst alla underbara funktionärer. Dessutom var det relativt mycket skoteråkande picknickande folk runt brasor som var ute och hejade.

Kom i mål mycket nöjd på 15h 22m. Medelpuls 129bpm. Hade som mål om kroppen höll sluttid runt 16 h. Lite strävare glid än väntat. Åkte som jämförelse årets Vasalopp på 5h20m, Började med längdåkning 2004.

Viktigaste faktorerna förutom tillräcklig träning;

Mental inställning, tänk positivt, försök njuta av vyerna, ha delmål, prata med funktionärerna. Rusa inte iväg i början, håll ned pulsen, stanna vid varje station och ät och dryck mer än vad du tror. Totalt 19 kontroller gör att du i princip inte behöver ha med nånting. Min vätskeflaska var orörd i mål. Många frös på slutet, kan vara bra att ha med förstärkningsplagg.

Klarar man vasaloppet klarar man definitivt NL. Mötte en deltagande kvinna med lite halvdan diagonal teknik i en av nedförsbackarna med 9 mil kvar. Hon hejade så glatt men hade mer än 13 mil kvar. Tänkte instinktivt det där går aldrig. På morgonen såg jag på nätet, hon hade gått i mål efter ca 26 timmar, otroligt.

Avslutningsvis kommer jag åka loppet igen? Direkt efter var svaret troligen inte, men nu har det gått en tid så, kanske, varför inte om några år.

Claes Hjertman

Link to comment
Share on other sites

claeshje; trevlig berättelse och grattis till en fin prestation, imponerande att som 61-åring åka så bra. :)

Några frågor:

Var det mycket skoteråkande längs spåret ? (får astmabesvär av avgaserna)

Vad fanns att välja på kontrollerna ? Jag skulle föredra lättsmälta kolhydrater i form av ostmackor på vitt bröd eller tunnbröd, gel, mm the och div drycker av olika slag som framåt kvällen bör vara varma för att hjälpa till att hålla kroppsvärmen.

Hur gick det att hålla värmen i fötter o händer på slutet ?

Link to comment
Share on other sites

Det ser ju ut Volevodin som att vi ses i starten nästa år. :rolleyes:  Men för oss blir det något helt annat än t.ex. Claes, Rotebrostakaren och andra som uttalat sig ovan. De åker ju Vasalopp på 5-5.5 timmar och vi på 8-9 timmar. Vi får ju räkna med att hålla på minst 24 timmar och därmed åka hela natten när det är som kallast, ensammast och det typ de som åker på 14-16 timmar inte är i närheten att uppleva. De ligger då och sover som skönast när ditt verkliga mandomsprov börjar i det Norrländska mörkret. Men vi skall klara även det, eller hur Volevodin ? Vi får åka ihop på natten ! :rolleyes:

Link to comment
Share on other sites

Archived

This topic is now archived and is closed to further replies.


×
×
  • Create New...