Jump to content
längdskidor, rullskidor, skidvalla & skidkläder från skistart

Långsamt i uppförsbackarna


Recommended Posts

Jag åkte på 7.48 på VL. I uppförsbackarna så trippar ju folk nåt otroligt långsamt, men på platten drar de på. För mig känns det som att det är väldigt stor skillnad på ansträngningsgraden mellan uppför och platten. Jag påstår alltså att folk fegar i uppförsbackarna. Okey, på placering kring 5000 är ju inte alla konditionsfenomen, så att de tack vare sin otroliga syreupptagning återhämtar pulsen snabbt efter backkrönen. Men lite mer kunde man förvänta sig. Tja, detta kanske är en helt meningslös spaning, men jag blev klart förvånad över hur lusigt det gick i uppförsbackarna. Sååå trötta kan de ju inte ha varit. Eller var det det tuffa föret som hade gjort en väldig massa folk väldigt trötta?

 

Sen får förstås folk lägga upp sina Vasalopp hur de vill, men jag förvånades som sagt.

 

Tilläggas bör att jag inte åkt på 10 år, och då åkte jag på nästan 10 timmar, så jag har inte så mkt koll på hur det brukar se ut på det nu mycket bättre placeringsintervall som jag rör mig inom.

Link to comment
Share on other sites

Rör det sig inte om samma fenomen som vid köbildning på vägarna? Så länge farten är relativt hög rullar det på men när hastigheten sjunker så blir luckorna små. Minsta lilla störning fortplantar sig bakåt och, pga reaktionstiderna, med allt större effekt så att det längst bak upplevs som att det nästan står stilla. Behöver alltså inte bero på att folk åker långsammare än man själv gör.
Link to comment
Share on other sites

Håller med om att det kan gå väl sakta ibland i uppförsbackarna men för mig högst personligen så funkar det så att det är bra om jag håller igen lite i uppförsbackarna så att jag är hyfsat fräsch när jag kommer upp och kan dra på igen.

Jag förlorar mer på att köra mig slut i uppförsbacken. Däremot så tycker jag inte om när det går för sakta och brukar kanske ta en och annan placering uppför.

Jag brukar ta många placeringar på platten och utför de sista 3 milen.

Link to comment
Share on other sites

Jag är nog lusigast av alla i uppförsbackarna, tror jag tappade alla 700 placeringarna i Vasan när det gick uppför. Ni som är bra på alla sätt och vis och öser på i uppförsbackarna, hur mycket puls har ni på toppen? Hur mycket slätstakning behövs det innan pulsen har gått ner till hanterliga nivåer igen? Är det verkligen att rekommendera att komma upp i 90-95 %, om än momentant, när man har många mil framför sig?
Link to comment
Share on other sites

Att kunna hålla en högre fart i uppförsbackarna förutsätter att man har en hög syreupptagningsförmåga, då återhämtar sig pulsen snabbare när backen tar slut. Ja, det förutsätter en något lugnare sträcka efter backen, t.ex. nerför. Annars riskerar man att ligga kvar på en mkt hög pulsnivå och helt ta slut. Ni får väl prova er fram. Man vinner placeringar i backen, förlorar kankse några på platten, vinner några i nästa uppförsbacke osv. I mitt fall och med mina förutsättningar så är jag övertygad om att jag sett över hela loppet vinner placeringar på att hålla ngt högre fart i uppförsbackarna än den gängse. Åtminstone på den placeringsnivå (drygt 5000) som jag (än så länge ...) håller mig på.
Link to comment
Share on other sites

Jag är nog lusigast av alla i uppförsbackarna, tror jag tappade alla 700 placeringarna i Vasan när det gick uppför. Ni som är bra på alla sätt och vis och öser på i uppförsbackarna, hur mycket puls har ni på toppen? Hur mycket slätstakning behövs det innan pulsen har gått ner till hanterliga nivåer igen? Är det verkligen att rekommendera att komma upp i 90-95 %, om än momentant, när man har många mil framför sig?

Visst kan pulsen dra iväg till den nivån i backarna men oftast kommer det ju en nedförsbacke på andra sidan krönet så pulsen kommer vanligen ner till "uthärdlig" nivå ganska snabbt.

Link to comment
Share on other sites

Det optimala borde vara att hålla helt jämn puls hela vägen (förutom utför) och vara helt slut precis i mål. Men det är ju inte så lätt att genomföra.

 

Själv snitta jag VL på 158 och låg 70min över syratröskeln (170) med ett max på 185. Inte så jämn belastning precis.

Link to comment
Share on other sites

Själv tog jag det mycket lungt i småbackarna de sista 2-3 milen (jag var rätt mör bid det laget). Min teori med det är att det är lätt att ta i för mycket i backarna och att det är bättre att offra några sekunder där för att kuna hålla någorlunda fart på resten av banan
Link to comment
Share on other sites

Det optimala borde vara att hålla helt jämn puls hela vägen (förutom utför) och vara helt slut precis i mål. Men det är ju inte så lätt att genomföra.

Verkligen? Om jag ska ta en backe strax under mjölksyratröskeln får jag nog gå upp. Knappast tidseffektivt. Snarare tror jag det optimala är att ligga på så mycket i backarna att du återhämtar dig i den följande utförskörningen.

Link to comment
Share on other sites

Det optimala borde vara att hålla helt jämn puls hela vägen (förutom utför) och vara helt slut precis i mål. Men det är ju inte så lätt att genomföra.

Verkligen? Om jag ska ta en backe strax under mjölksyratröskeln får jag nog gå upp. Knappast tidseffektivt. Snarare tror jag det optimala är att ligga på så mycket i backarna att du återhämtar dig i den följande utförskörningen.

Jag tror också att man bör försöka ligga så jämnt som det bara gå men förstås inte in absurdum. Så att ösa på för länge över mjölksyratröskeln är nog dumt. Men jag tror att vi pratar olika språk här bara. Givetvis kan man ju inte hålla en jämn pulsnivå uppför en backe då går ju per automatik pulssnittet ned om man räknar in både uppför- och nedförsbacken.

Backar är ju en sak och platåer en annan.

Link to comment
Share on other sites

Det optimala borde vara att hålla helt jämn puls hela vägen (förutom utför) och vara helt slut precis i mål. Men det är ju inte så lätt att genomföra.

Verkligen? Om jag ska ta en backe strax under mjölksyratröskeln får jag nog gå upp. Knappast tidseffektivt. Snarare tror jag det optimala är att ligga på så mycket i backarna att du återhämtar dig i den följande utförskörningen.

För höga toppar i pulsen är ju inte att föredra för en optimal prestation. Jag tror att om man kapar topparna så kommer man att kunna hålla en högre snittpuls under loppet speciellt på flacka banor som VL. En bana som bara går brant upp och ner där är det ju intressant att hålla en jämn puls i alla backar. Beroende på hur lång distansen är så är denna nivå under eller över mjölksyratröskeln. Jag antar att man på VL kan hitta en optimal "diagonalpuls" och "stakpuls" för dessa borde skilja sig åt eftersom man använder olika mängder muskler. Om man sedan kan analysera var det finns mest tid att tjäna, uppför eller på platten, så prioriterar man den ena och försöker hålla ett högre pulssnitt för t.ex "stakpulsen" på bekostnad av "diagonalpulsen". Om det är på platten som man kan tjäna mest tid så borde detta resonemang leda till att man håller en jämnare pulskurva totalt och klarar av att hålla en högre snittpuls. Men jag antar att det omvända också kan vara optimalt om det är väldigt gynnsamt att ligga efter en bättre åkare på platten så kanske man ska prioritera backarna för att klara av att hänga med. Kanske man växlar mellan dessa olika taktiker beroende på situationen.

 

Men en sak är säker det alltid roligt att köra fort så länge man har krafter kvar!

Link to comment
Share on other sites

För ett optimalt disponerat lopp - förutsatt att man är tränad för nio mil i den farten - så bör väl pulsen öka ett smul i uppförsbackarna, gå ner i nerförsbackarna och ligga ganska jämnt på de många platta partier som finns. Och gissningsvis en pulsökning de sista kilometrarna. I en stafett (bara som jämförelse) får man om man vill ligga på topp vara beredd på oangenäma pulstoppar. Fast i VL kan man ju ansträngningsmässigt disponera sitt lopp helt fritt. Så länge man inte aspirerar på segern förstås.

 

Sen blir väl var och en salig på sin inställning. Jag ville förmedla min förvåning över den låga farten i backarna för att se vad ni hade att säga. Exakt samma reaktion hade jag på det seedningslopp jag körde i Gävle. Folk såg helt döende ut i saxbackarna. Är det färghållning, kanske?

 

Som ny på forumet måste jag säga att det är imponerande hög nivå på diskussionerna. Kanon.

Link to comment
Share on other sites

Som gammal diagonalåkare som lärt mig staka rätt nyligen så är det fascinerande att märka att det är rätt stor skillnad på hur diagonal-/saxåkning belastar kroppen jämfört med stakåkning. Orsaken är förstås att belastningen blir koncentrerad endera på ben/armar/axlar (diagonal) eller arm/axlar (stak).

 

Det känns som att även om man kört hårt uppför så är det nästan vilsamt när man sen växlar till stakning. Det omvända gäller också.

 

Mäter inte puls men har också en känsla att växlandet mellan teknikerna gör att ev mjölksyraöverskott får gott om tid att jämnas ut (nerförsbackarna hjälper förstås till).

 

Tror att denna växling mellan diagonalåkning och stakning gör att man kan hålla betydligt högre medelhastighet (ta ut sig mer) jämfört med ensidigare teknik.

Link to comment
Share on other sites

Archived

This topic is now archived and is closed to further replies.

×
×
  • Create New...