Jump to content
längdskidor, rullskidor, skidvalla & skidkläder från skistart

Varför är mjölksyra bra?


mongomatte

Recommended Posts

Jag har läst en artikel som förbryllar mig:

 

http://traningslara.se/mjolksyra-en-missforstadd-hjalpgumma/

 

Där står det, enligt min tolkning, att muskler kan använda mjölksyra som bränsle. Jag har alltid trott att mjölksyra är en restprodukt som bildas när muskeln får syrebrist och som man ska akta sig för. Jag är för dålig på biokemi för att förstå artikeln helt, någon annan som kan förklara de kemiska processerna i ord bättre?

 

Slutsatsen i artikeln är:

"Nästa gång ni är riktigt trötta och riktigt kan känna hur era muskler är fulla av mjölksyra ska ni, istället för att svära över hur jobbig den är, ta fram ett leende och vara glada för att ni har förmågan att bilda mjölksyra. Utan den så skulle vår arbetsförmåga bli mycket sämre."

 

Jo, fast jag kommer inte åka fortare för att jag ler, det går alltid långsammare när jag är full av mjölksyra. Är det mjölksyra i lägre doser, innan man känner av det fysiskt som han menar?

 

Annars en sund sida med mycket matnyttigt!

Link to comment
Share on other sites

Förenklat: Vid förbränning under syrebrist kan kroppen ändå fortsätta att producera energi. Om man tar exemplet med en eld; tar du bort syret så slocknar den. Hos kroppen kan elden fortsätta att brinna, nackdelen är att du då bildar mjölksyra.

 

SÅ det är mjölksyran som är si himla bra,d et är förmågan att bilda den (Vilket det också står enligt ditt citat)

Link to comment
Share on other sites

Hos kroppen kan elden fortsätta att brinna, nackdelen är att du då bildar mjölksyra.

Jo fast i artikeln står det att det är själva mjölksyran som är bra:

"Hjärtat tar upp mycket mjölksyra och använder det som energi. Upp emot 60 % av alla energi som hjärtat använder sig av kan komma från mjölksyra."

 

Det står också:

"En högarbetande muskeln som producerar mjölksyra släpper ut en hel del av denna i blodet. Mjölksyran försvinner inte bara efter detta utan den transporteras vidare med blodet till mer inaktiva muskler som tar upp mjölksyran och använder den in sin citronsyracykel. Detta leder till att den upptagande muskeln sparar på sitt lagrade muskelglykogen."

 

Jag kan köpa att man sparar glykogen när man är stum av mjölksyra, men mest av anledningen att man knappt röra sig i det tillståndet. Men jag har svårt för resonemanget att det skulle vara fördelaktigt.

Link to comment
Share on other sites

köper inte det heller, men har hört resonemanget också. Eller rättare sagt är det fakta att mjölksyra tAS UPP OCH ANVÄNDS SOM ENERGI. MEN JAG ANSER ATT DET ÄR (hoppsan, caps lock) en lite, mindre viktig del ffa för distansmotionärer. hålelr man på med en sport som kräver spjälkning är det ju mer viktigt..
Link to comment
Share on other sites

  • 5 months later...
tror det handlar om uthållighetsträning ffa. när glykogenet tar slut så kan kroppen omvandla fett protein till energik via citronssyracykeln. Denna omvandling bildar mjölksyra eller hur det nu var. det är en komplicerad process sopm jag mer eler mindre har förträngt av förklarliga skäl hehe... läs nån bättre anatomi/fysiologi bok om du är intresserad.
Link to comment
Share on other sites

får man smyga in en liten fråga, som jag länge velat ställa..!? hoppas det.

 

 

jag har varit aktiv med alla tänkbara idrotter och har en ganska stor portion envishet och upplever att jag kan pusha mig själv minst lika hårt som andra, men vad jag vet har jag aldrig fått mjölksyra.

 

a. vad beror det på?

b. är det ovanligt?

c. är det tecken på att man trots allt inte tar ut sig maximalt, är det alltid så att mjölksyran finns där hos alla som en bortre gräns?

Link to comment
Share on other sites

får man smyga in en liten fråga, som jag länge velat ställa..!? hoppas det.

 

jag har varit aktiv med alla tänkbara idrotter och har en ganska stor portion envishet och upplever att jag kan pusha mig själv minst lika hårt som andra, men vad jag vet har jag aldrig fått mjölksyra.

 

a. vad beror det på?

b. är det ovanligt?

c. är det tecken på att man trots allt inte tar ut sig maximalt, är det alltid så att mjölksyran finns där hos alla som en bortre gräns?

1. Gå till den brantaste backen som finns i din närhet, minst 400 meter lång.

2. Spring så j*vla snabbt du kan upp för backen, du ska ta i så mycket du bara kan hela vägen.

3. Stanna på toppen av backen. Känn efter. Du har nu mjölksyra, sen om du inte känner någon skillnad i benen före eller efter kan bero på andra saker, men du kommer ha mjölksyra i benen.

 

Lycka till :)

Link to comment
Share on other sites

får man smyga in en liten fråga' date=' som jag länge velat ställa..!? hoppas det.

 

jag har varit aktiv med alla tänkbara idrotter och har en ganska stor portion envishet och upplever att jag kan pusha mig själv minst lika hårt som andra, men vad jag vet har jag aldrig fått mjölksyra.

 

a. vad beror det på?

b. är det ovanligt?

c. är det tecken på att man trots allt inte tar ut sig maximalt, är det alltid så att mjölksyran finns där hos alla som en bortre gräns?[/quote']

1. Gå till den brantaste backen som finns i din närhet, minst 400 meter lång.

2. Spring så j*vla snabbt du kan upp för backen, du ska ta i så mycket du bara kan hela vägen.

3. Stanna på toppen av backen. Känn efter. Du har nu mjölksyra, sen om du inte känner någon skillnad i benen före eller efter kan bero på andra saker, men du kommer ha mjölksyra i benen.

 

Lycka till :)

Men man får en känsla av att en del kroknar och måste lägga av /dra ner på tempot för att dom fått mjölksyra, för mig är det andra saker som sätter stopp innan jag kommer dit.

 

Det är alltså aldrig själva mjölksyran som sätter stopp, det var det jag undrade över om det är ovanligt?

Link to comment
Share on other sites

får man smyga in en liten fråga' date=' som jag länge velat ställa..!? hoppas det.

 

jag har varit aktiv med alla tänkbara idrotter och har en ganska stor portion envishet och upplever att jag kan pusha mig själv minst lika hårt som andra, men vad jag vet har jag aldrig fått mjölksyra.

 

a. vad beror det på?

b. är det ovanligt?

c. är det tecken på att man trots allt inte tar ut sig maximalt, är det alltid så att mjölksyran finns där hos alla som en bortre gräns?[/quote']

1. Gå till den brantaste backen som finns i din närhet, minst 400 meter lång.

2. Spring så j*vla snabbt du kan upp för backen, du ska ta i så mycket du bara kan hela vägen.

3. Stanna på toppen av backen. Känn efter. Du har nu mjölksyra, sen om du inte känner någon skillnad i benen före eller efter kan bero på andra saker, men du kommer ha mjölksyra i benen.

 

Lycka till :)

Men man får en känsla av att en del kroknar och måste lägga av /dra ner på tempot för att dom fått mjölksyra, för mig är det andra saker som sätter stopp innan jag kommer dit.

 

Det är alltså aldrig själva mjölksyran som sätter stopp, det var det jag undrade över om det är ovanligt?

Vad är det som sätter stopp då?

Link to comment
Share on other sites

1. Gå till den brantaste backen som finns i din närhet' date=' minst 400 meter lång.

2. Spring så j*vla snabbt du kan upp för backen, du ska ta i så mycket du bara kan hela vägen.

3. Stanna på toppen av backen. Känn efter. Du har nu mjölksyra, sen om du inte känner någon skillnad i benen före eller efter kan bero på andra saker, men du kommer ha mjölksyra i benen.

 

Lycka till :)[/quote']

Men man får en känsla av att en del kroknar och måste lägga av /dra ner på tempot för att dom fått mjölksyra, för mig är det andra saker som sätter stopp innan jag kommer dit.

 

Det är alltså aldrig själva mjölksyran som sätter stopp, det var det jag undrade över om det är ovanligt?

Vad är det som sätter stopp då?

Brist på syre i musklerna?

Link to comment
Share on other sites

1. Gå till den brantaste backen som finns i din närhet' date=' minst 400 meter lång.

2. Spring så j*vla snabbt du kan upp för backen, du ska ta i så mycket du bara kan hela vägen.

3. Stanna på toppen av backen. Känn efter. Du har nu mjölksyra, sen om du inte känner någon skillnad i benen före eller efter kan bero på andra saker, men du kommer ha mjölksyra i benen.

 

Lycka till :)[/quote']

Men man får en känsla av att en del kroknar och måste lägga av /dra ner på tempot för att dom fått mjölksyra, för mig är det andra saker som sätter stopp innan jag kommer dit.

 

Det är alltså aldrig själva mjölksyran som sätter stopp, det var det jag undrade över om det är ovanligt?

Vad är det som sätter stopp då?

för mig är det "flåset", ärligt talat vet jag inte exakt, men känslan är ju att man inte får i sig tillräckligt med luft (syre)..!?

Link to comment
Share on other sites

Tror att det är ungefär såhär: flåset eller att man blir andfådd är ju delvis ett resultat av mjölksyra. Mjölksyra gör blodet surt. Kroppen reagerar med att vilja vädra ut syran ur blodet och ökar andningsfrekvens och volym - du blir andfådd helt enkelt. När man når sin maximala syreupptagningsförmåga, och ventilerar maximalt ökar mjölksyraansamlingen i blod och muskler. Och till slut tar det stopp. Så att det känns som att det är flåset som sätter gränsen, hänger ändå ihop med mjölksyra på ett eller annat sätt.
Link to comment
Share on other sites

Men man får en känsla av att en del kroknar och måste lägga av /dra ner på tempot för att dom fått mjölksyra' date=' för mig är det andra saker som sätter stopp innan jag kommer dit.

 

Det är alltså aldrig själva mjölksyran som sätter stopp, det var det jag undrade över om det är ovanligt?[/quote']

Vad är det som sätter stopp då?

för mig är det "flåset", ärligt talat vet jag inte exakt, men känslan är ju att man inte får i sig tillräckligt med luft (syre)..!?

Intressant fenomen som jag själv upplevt på tävlingar när formen varit som allra bäst. Normalt sätter mjölksyra i benen stopp för hårdare ansträngning /snabbare åkning men vid vissa unika tillfällen har inte det hänt utan precis det som SS beskriver, dvs att hjärtat går på max och att "flåset" inte räcker till mer.

 

Vid dessa tillfällen har pulsen legat nära max och snittpulsen under tävlingen har blivit mycket hög (över 95% i mer än 40 minuter). Med en formtopp menar man ju allmänt att man kan köra snabbare med samma ansträngning alternativt hålla en högre belastning (utan mjölksyra). Gissningsvis varierar mjölksyratröskeln med det vi kallar för "dagsform" och bildas snabbare/långsammare beroende på hur "formen" är vid det aktuella tillfället.

 

Allmänt: Om man inte lyckas maximalt anstränga den centrala kapaciteten så är det sannolikt teknik/styrka som saknas och vice versa

Link to comment
Share on other sites

Vad är det som sätter stopp då?

för mig är det "flåset"' date=' ärligt talat vet jag inte exakt, men känslan är ju att man inte får i sig tillräckligt med luft (syre)..!?[/quote']

Intressant fenomen som jag själv upplevt på tävlingar när formen varit som allra bäst. Normalt sätter mjölksyra i benen stopp för hårdare ansträngning /snabbare åkning men vid vissa unika tillfällen har inte det hänt utan precis det som SS beskriver, dvs att hjärtat går på max och att "flåset" inte räcker till mer.

 

Vid dessa tillfällen har pulsen legat nära max och snittpulsen under tävlingen har blivit mycket hög (över 95% i mer än 40 minuter). Med en formtopp menar man ju allmänt att man kan köra snabbare med samma ansträngning alternativt hålla en högre belastning (utan mjölksyra). Gissningsvis varierar mjölksyratröskeln med det vi kallar för "dagsform" och bildas snabbare/långsammare beroende på hur "formen" är vid det aktuella tillfället.

 

Allmänt: Om man inte lyckas maximalt anstränga den centrala kapaciteten så är det sannolikt teknik/styrka som saknas och vice versa

okej, men det som händer när inte andningen hänger med är ju att man får syrebrist i kroppen och då bildas mjölksyra. Men skillnaden är väl att man får det kanske mer jämnfördelat över alla arbetande muskler och blir inte tokstum i en viss muskelgrupp

Link to comment
Share on other sites

Håller helt med dig Ekis. Har man god teknik, styrka och lokal kapacitet kommer begränsningen att sitta i den centrala kapaciteten. Hjärta/lungor går på max och det går inte att få ut mer. Mjölksyran är då sannolikt mer jämnt fördelad i kroppen.

 

Motsvarande gäller sannolikt även mellan sporter där hela kroppen ansträngs (xc skidåkning) och andra där man primärt använder ex benen (cykel) eller armarna (kanot).

 

I tillägg till detta noterade jag bara att mjölsyratröskeln tycks variera med aktuell dagsform och att när dagsformen är hög så kan man köra hårdare (dvs anstränga den centrala kapaciteten mer) utan att det för den skull bildas mer mjölksyra.

Link to comment
Share on other sites

Jag har aldrig fördjupat mig i sådant här, men det jag tänker på är uttalanden av typen;

 

"benen var helt stumma av mjölksyra" "jag fick så mycket mjölksyra att jag inte kunde röra mig" osv. för mig har det alltid låtit som något som liknar kramp. jag har också sett folk flera gånger som klivit av spåret / banan / planen och då hävdat att dom "fick mjölksyra"

 

Om jag ex kör höga jämn-fota upphopp, järnet ner för en puckelpist eller som i dag sitter på cykeln (vanlig cykel på väg hem) och kör för allt jag orkar i en lång uppförsbacke känner jag hur det nästan brinner i låren men det går aldrig så långt att dom blir stumma, krampar eller liknande och släpper jag ner tempot minsta lilla ger det på sekunden respons och "allt lunkar på" som vanligt.

 

Tidigare i dag tränade jag stenhård innebandy i 1tim och 15minuter inga som helst problem med benen på något sätt, inte i närheten av stumhetskänsla eller så, däremot var jag tvungen att byta och stå i mål för att få andhämtningspaus med jämna mellanrum.

 

Men det kanske i alla fall är så att musklerna är fulla av mjölksyra? Det kanske är jag som fått om bakfoten, baserat på inledande exempels i så fall dåliga ordval, vad mjölksyra egentligen är?

Link to comment
Share on other sites

Vad jag har förstått att mjölksyra är, så är det när man kanske kör set efter set, med ganska liten vila, på en övning i gymmet och det helt plötsligt, knappt utan förvarning, säger stopp och man klarar inte ens ett halvt rep till....

 

Du har fått mig att tänka lite salomons son. Jag tror att det där brinnande som du känner i benen kan vara någon slags förvarning till att mjölksyran kommer inomkort och hjärnan ofta reagerar, nästan automatiskt, att man skall sänka tempot.

 

Elitskidåkare har nog lärt sig att köra in i det sista och har säkert tränat bort den reaktionen som hjärnan ger och får därför mjölksyra i benen.

Link to comment
Share on other sites

Vad jag har förstått att mjölksyra är, så är det när man kanske kör set efter set, med ganska liten vila, på en övning i gymmet och det helt plötsligt, knappt utan förvarning, säger stopp och man klarar inte ens ett halvt rep till....

 

Du har fått mig att tänka lite salomons son. Jag tror att det där brinnande som du känner i benen kan vara någon slags förvarning till att mjölksyran kommer inomkort och hjärnan ofta reagerar, nästan automatiskt, att man skall sänka tempot.

 

Elitskidåkare har nog lärt sig att köra in i det sista och har säkert tränat bort den reaktionen som hjärnan ger och får därför mjölksyra i benen.

Alltså, allt handlar ju om hur stora nivåer, mjölksyra får du så fort du reser dig ur soffan eller börjar promenera. Det är ju när mjölksyran når extrema nivåer som man blir tokstum. När du håller din tröskelfart i en aktivitet så bildas det lika mycket mjölksyra som kroppen kan transportera bort, ökar du farten en liten aning så ökar mjölksyrakoncentrationen och det kommer förr eller senare ta stopp. Vid tröskelfarten så ligger mjölksyrakoncentrationen på ca 4mmol i blodet.

 

Om du springer ett 400meterslopp i maxfart så kommer ni garanterat få mycket mjölksyra (även om ni inte kan pressa er till samma nivåer som tex Johan Wissman), eller om ni kör 15 reps på gymmet tills ni inte orkar mer så har ni garanterat mjölksyra i musklerna ni använt.

Link to comment
Share on other sites

Vad jag har förstått att mjölksyra är' date=' så är det när man kanske kör set efter set, med ganska liten vila, på en övning i gymmet och det helt plötsligt, knappt utan förvarning, säger stopp och man klarar inte ens ett halvt rep till....

 

Du har fått mig att tänka lite salomons son. Jag tror att det där brinnande som du känner i benen kan vara någon slags förvarning till att mjölksyran kommer inomkort och hjärnan ofta reagerar, nästan automatiskt, att man skall sänka tempot.

 

Elitskidåkare har nog lärt sig att köra in i det sista och har säkert tränat bort den reaktionen som hjärnan ger och får därför mjölksyra i benen.[/quote']

Alltså, allt handlar ju om hur stora nivåer, mjölksyra får du så fort du reser dig ur soffan eller börjar promenera. Det är ju när mjölksyran når extrema nivåer som man blir tokstum. När du håller din tröskelfart i en aktivitet så bildas det lika mycket mjölksyra som kroppen kan transportera bort, ökar du farten en liten aning så ökar mjölksyrakoncentrationen och det kommer förr eller senare ta stopp. Vid tröskelfarten så ligger mjölksyrakoncentrationen på ca 4mmol i blodet.

 

Om du springer ett 400meterslopp i maxfart så kommer ni garanterat få mycket mjölksyra (även om ni inte kan pressa er till samma nivåer som tex Johan Wissman), eller om ni kör 15 reps på gymmet tills ni inte orkar mer så har ni garanterat mjölksyra i musklerna ni använt.

Jaha, detta var väldigt intressant, men förstår inte en sak. elitidrottare måste på något sätt ha lyckats öka tröskelnivån?? Eller är det att deras muskler är starkare och kan därför göra sig av med större volym mjölksyra än en vanlig människa?

Link to comment
Share on other sites

Vad jag har förstått att mjölksyra är' date=' så är det när man kanske kör set efter set, med ganska liten vila, på en övning i gymmet och det helt plötsligt, knappt utan förvarning, säger stopp och man klarar inte ens ett halvt rep till....

 

Du har fått mig att tänka lite salomons son. Jag tror att det där brinnande som du känner i benen kan vara någon slags förvarning till att mjölksyran kommer inomkort och hjärnan ofta reagerar, nästan automatiskt, att man skall sänka tempot.

 

Elitskidåkare har nog lärt sig att köra in i det sista och har säkert tränat bort den reaktionen som hjärnan ger och får därför mjölksyra i benen.[/quote']

Alltså, allt handlar ju om hur stora nivåer, mjölksyra får du så fort du reser dig ur soffan eller börjar promenera. Det är ju när mjölksyran når extrema nivåer som man blir tokstum. När du håller din tröskelfart i en aktivitet så bildas det lika mycket mjölksyra som kroppen kan transportera bort, ökar du farten en liten aning så ökar mjölksyrakoncentrationen och det kommer förr eller senare ta stopp. Vid tröskelfarten så ligger mjölksyrakoncentrationen på ca 4mmol i blodet.

 

Om du springer ett 400meterslopp i maxfart så kommer ni garanterat få mycket mjölksyra (även om ni inte kan pressa er till samma nivåer som tex Johan Wissman), eller om ni kör 15 reps på gymmet tills ni inte orkar mer så har ni garanterat mjölksyra i musklerna ni använt.

Jaha, detta var väldigt intressant, men förstår inte en sak. elitidrottare måste på något sätt ha lyckats öka tröskelnivån?? Eller är det att deras muskler är starkare och kan därför göra sig av med större volym mjölksyra än en vanlig människa?

Att öka tröskelfarten är nog det primära träningsmålet med den mesta uthållighetsträningen, den förbättras i högsta grad genom träning.

Link to comment
Share on other sites

Vad jag har förstått att mjölksyra är, så är det när man kanske kör set efter set, med ganska liten vila, på en övning i gymmet och det helt plötsligt, knappt utan förvarning, säger stopp och man klarar inte ens ett halvt rep till....

Det är precis så jag också definierat att det är när mjölksyran sätter stopp för aktiviteten.

 

Intressant fenomen som jag själv upplevt på tävlingar när formen varit som allra bäst. Normalt sätter mjölksyra i benen stopp för hårdare ansträngning /snabbare åkning men vid vissa unika tillfällen har inte det hänt utan precis det som SS beskriver, dvs att hjärtat går på max och att "flåset" inte räcker till mer.

När jag åker skidor eller springer är det alltid så för mig. Det är det jag funderade lite runt. Möjligtvis någon gång när man kört riktigt brutalt hård alpin skidåkning att man nere vid liften känner att benen inte skulle ha orkat mycket mer, men ändå ingen kramp eller total-stumning.

 

 

okej, men det som händer när inte andningen hänger med är ju att man får syrebrist i kroppen och då bildas mjölksyra. Men skillnaden är väl att man får det kanske mer jämnfördelat över alla arbetande muskler och blir inte tokstum i en viss muskelgrupp
Håller helt med dig Ekis. Har man god teknik, styrka och lokal kapacitet kommer begränsningen att sitta i den centrala kapaciteten. Hjärta/lungor går på max och det går inte att få ut mer. Mjölksyran är då sannolikt mer jämnt fördelad i kroppen.

Är det bra eller dåligt att andningen (hjärta /lungor) sätter P före benen? Bör jag träna på något annat sätt? Mentalt, alltså förmågan att pressa sig till max, upplever jag inte som något jätte problem.

 

Kan man utläsa något av det här:

 

Senaste gången jag sprang var jag ute ganska exakt en timma och hade max-puls 180 och genomsnitt 173. Sist jag hade pulsklockan med och åkte skidor i en timma och 15 min hade jag max 182 och genomsnitt 171. Dock var det inget super-hård köra.

 

Sista gången jag sprang någorlunda målinriktat var i höstas; 188 i max och 182 i genomsnitt på 7km.

Link to comment
Share on other sites

Vad jag har förstått att mjölksyra är' date=' så är det när man kanske kör set efter set, med ganska liten vila, på en övning i gymmet och det helt plötsligt, knappt utan förvarning, säger stopp och man klarar inte ens ett halvt rep till....[/quote']

Det är precis så jag också definierat att det är när mjölksyran sätter stopp för aktiviteten.

 

Intressant fenomen som jag själv upplevt på tävlingar när formen varit som allra bäst. Normalt sätter mjölksyra i benen stopp för hårdare ansträngning /snabbare åkning men vid vissa unika tillfällen har inte det hänt utan precis det som SS beskriver, dvs att hjärtat går på max och att "flåset" inte räcker till mer.

När jag åker skidor eller springer är det alltid så för mig. Det är det jag funderade lite runt. Möjligtvis någon gång när man kört riktigt brutalt hård alpin skidåkning att man nere vid liften känner att benen inte skulle ha orkat mycket mer, men ändå ingen kramp eller total-stumning.

 

 

okej, men det som händer när inte andningen hänger med är ju att man får syrebrist i kroppen och då bildas mjölksyra. Men skillnaden är väl att man får det kanske mer jämnfördelat över alla arbetande muskler och blir inte tokstum i en viss muskelgrupp
Håller helt med dig Ekis. Har man god teknik, styrka och lokal kapacitet kommer begränsningen att sitta i den centrala kapaciteten. Hjärta/lungor går på max och det går inte att få ut mer. Mjölksyran är då sannolikt mer jämnt fördelad i kroppen.

Är det bra eller dåligt att andningen (hjärta /lungor) sätter P före benen? Bör jag träna på något annat sätt? Mentalt, alltså förmågan att pressa sig till max, upplever jag inte som något jätte problem.

 

Kan man utläsa något av det här:

 

Senaste gången jag sprang var jag ute ganska exakt en timma och hade max-puls 180 och genomsnitt 173. Sist jag hade pulsklockan med och åkte skidor i en timma och 15 min hade jag max 182 och genomsnitt 171. Dock var det inget super-hård köra.

 

Sista gången jag sprang någorlunda målinriktat var i höstas; 188 i max och 182 i genomsnitt på 7km.

Jag gissar lite nu men det låter som att din tröskelpuls ligger ganska högt (kanske runt 95%, beror på din maxpuls). Om inte benen/musklerna säger stopp utan istället hjärta/lungor är det bara att börja träna den centrala kapaciteten / det maximala syreupptaget >>> högintensiva intervaller.

 

Recept från Enquist/Mattsson

15/15: 20% snabbare än tävlingsfart på 3000m, 30-40 min för elit

30/30: 30 sek på tävlingsfart 3000m + 30sek på halva tävlingsfarten, 20-30 intervaller för elit

4x4-8: 4 min strax under tvälingsfart 3000m + 1-3 min vila (65% av maxpuls), 4-8 reps

8x2-4: ungefär som ovan på något lägre fart

 

Om detta går alldeles för lätt så spring i uppförslut.

Link to comment
Share on other sites

Jag tänker på vad jag fick höra en gång för länge sedan (sant eller ej).

 

I puberteten ändras kroppen och förmågan/begränsningen att det bildas mjölksyra ökar i kroppen. Barn har inte den begränsningen och kan alltså (i tanken) pressa sin kropp till en sådan gräns att det är fara för livet, mjölksyran stoppar den risken för vuxna människor.

 

Om det är så så borde det väl absolut vara så att vissa av oss kan sakna mjölksyrabegränsningen (antingen automagiskt eller genom träning?) och därmed mer upplever att "andningen/hjärtat" inte räcker till. Mitt minne (som får sträcka sig långt bakåt) säger att det var så jag upplevde trötthet innan puberteten, numera åstadkommer jag med lätthet mjölksyra som kan få mig att stumna rejält (ben eller armar känns som stockar, nästan utan känsel men med en övertryckskänsla som om de är på väg att spricka).

 

Kroppen är underbar men det går inte helt att förstå sig på den... hur kan det komma sig att vissa människor kan träna sig bättre än andra?

Våra förutsättningar skiljer sig rejält åt!

 

Själv upplever jag att det är betydligt lättare att träna sig till löpframgång än skidframgång, men varför? Jag har relativt explosiva muskler, hyfsad koordination och bra kondition men det går långsamt på skidor.

Link to comment
Share on other sites

Jag tänker på vad jag fick höra en gång för länge sedan (sant eller ej).

 

I puberteten ändras kroppen och förmågan/begränsningen att det bildas mjölksyra ökar i kroppen. Barn har inte den begränsningen och kan alltså (i tanken) pressa sin kropp till en sådan gräns att det är fara för livet, mjölksyran stoppar den risken för vuxna människor.

 

Om det är så så borde det väl absolut vara så att vissa av oss kan sakna mjölksyrabegränsningen (antingen automagiskt eller genom träning?) och därmed mer upplever att "andningen/hjärtat" inte räcker till. Mitt minne (som får sträcka sig långt bakåt) säger att det var så jag upplevde trötthet innan puberteten, numera åstadkommer jag med lätthet mjölksyra som kan få mig att stumna rejält (ben eller armar känns som stockar, nästan utan känsel men med en övertryckskänsla som om de är på väg att spricka).

 

Kroppen är underbar men det går inte helt att förstå sig på den... hur kan det komma sig att vissa människor kan träna sig bättre än andra?

Våra förutsättningar skiljer sig rejält åt!

 

Själv upplever jag att det är betydligt lättare att träna sig till löpframgång än skidframgång, men varför? Jag har relativt explosiva muskler, hyfsad koordination och bra kondition men det går långsamt på skidor.

För svaga armar (låg lokal kapacitet) alternativt för dålig teknik.

 

Min egen erfarenhet är att ökad träningsmängd, primärt A1 träning, från ca 4 t/v till ca 6 t/v gör en enorm skillnad. Tävlingskapaciteten ökar (inte särskilt förvånande) men känsligheten för /utvecklingen av mjölksyra är mindre, variation i sk dagsform väsentligen mer stabil och återhämtning efter träning/tävling förkortas.

Link to comment
Share on other sites

Laktat (eller mjölksyra) har visat sig inte alls någon del i varför muskeln blir trött och inte kan upprätthålla kraftutvecklingen vid högintesivt muskelarbete. Det verkar också vara så att att den sura miljön som uppkommer i samband med laktatansamling har en mycket begränsad betydelse för muskeltrötthet.

 

http://www.aleixo.com/biblioteca/MUSCULA/Topicos2e3/Revis%E3o%20fadiga%20muscular.pdf.

 

Däremot samvarierar laktatnivån (mjölskyranivån) i blod och muskel med andra trötthetsrelaterade faktorer. Det är dessa som tillsammans, och på helt olka sätt, leder till muskeltrötthet och att intensiteten inte kan upprätthållas. Tyvärr finns det dock inte en ensam faktor som vi kan skylla på vad gäller utvecklandet av muskeltrötthet. Vi saknar alltså ett korrekt samlingsnamn för de egentliga (och fortfarande lite oklara) faktorerna bakom muskeltrötthet. Att säga att man är stum på grund av en ansamling av trötthetsrelaterade metaboliter i och utanför muskelcellen är inte riktigt tilltalande då det helt enkelt blir för omständligt och krångligt. Varför ändå laktatnivåer fortsätter att vara intressant att mäta är väl för att laktatmätningar är enkla att göra och egentligen i dag den enda enkelt mätbara markören vi har för när muskelns energiomsättning är på så hög intensitet att muskeln, om du fortsätter på eller över denna intensitet, kommer att bli trött och du kommer då nte att kunna upprätthålla den samma kraftutveckling.

 

Men alltså; man blir inte stum eller muskeltrött av mjölksyra.

 

Innan man har hittat en enkel modell (och begrepp) för att på ett mer korrekt sätt beskriva varför muskeltrötthet uppstår vid högintensivt arbete kommer mjölksyran att få fortsätta att oförskyllt bära hundhuvudet.

Link to comment
Share on other sites

Archived

This topic is now archived and is closed to further replies.

×
×
  • Create New...