Varför är mjölksyra bra?

[mrwalker]

Bara en inflik om detta.

 

Dels så producerar kroppen ALLTID mjölksyra, nivåerna är dock väldigt låga vid icka ansträngning men produktionen finns där alltid.

 

Trötthet är som mi skriver ovan inte en funktion av mjölksyra, inte enbart i vart fall. Se på exempelvis sprinter som har en väldigt muskulär trötthet efter ett lopp, musklerna tröttas här enormt, man använder här bl.a. kreatinfocfat och den berör inte mjölksyraproduktionen, det är här visserligen tal om helt anaeroba processer. Men trött blir man och det har andra orsaker än mjölksyra konsetration.

[Speedskejtarn]

Laktat (eller mjölksyra) har visat sig inte alls någon del i varför muskeln blir trött och inte kan upprätthålla kraftutvecklingen vid högintesivt muskelarbete. Det verkar också vara så att att den sura miljön som uppkommer i samband med laktatansamling har en mycket begränsad betydelse för muskeltrötthet.

 

http://www.aleixo.com/biblioteca/MUSCULA/Topicos2e3/Revis%E3o%20fadiga%20muscular.pdf.

 

Däremot samvarierar laktatnivån (mjölskyranivån) i blod och muskel med andra trötthetsrelaterade faktorer. Det är dessa som tillsammans, och på helt olka sätt, leder till muskeltrötthet och att intensiteten inte kan upprätthållas. Tyvärr finns det dock inte en ensam faktor som vi kan skylla på vad gäller utvecklandet av muskeltrötthet. Vi saknar alltså ett korrekt samlingsnamn för de egentliga (och fortfarande lite oklara) faktorerna bakom muskeltrötthet. Att säga att man är stum på grund av en ansamling av trötthetsrelaterade metaboliter i och utanför muskelcellen är inte riktigt tilltalande då det helt enkelt blir för omständligt och krångligt. Varför ändå laktatnivåer fortsätter att vara intressant att mäta är väl för att laktatmätningar är enkla att göra och egentligen i dag den enda enkelt mätbara markören vi har för när muskelns energiomsättning är på så hög intensitet att muskeln, om du fortsätter på eller över denna intensitet, kommer att bli trött och du kommer då nte att kunna upprätthålla den samma kraftutveckling.

 

Men alltså; man blir inte stum eller muskeltrött av mjölksyra.

 

Innan man har hittat en enkel modell (och begrepp) för att på ett mer korrekt sätt beskriva varför muskeltrötthet uppstår vid högintensivt arbete kommer mjölksyran att få fortsätta att oförskyllt bära hundhuvudet.

Tack mi. Intressant. Länken funkar inte. Kan du prova att länka om?

[Pask]

jag har varit aktiv med alla tänkbara idrotter och har en ganska stor portion envishet och upplever att jag kan pusha mig själv minst lika hårt som andra, men vad jag vet har jag aldrig fått mjölksyra.

Det där är nog lite individuellt. Jag har också ganska svårt för att få mjölksyra i konditionsidrotter där stora muskelgrupper aktiveras. I alla fall de klassiska mjölksyrasymtomen där man stumnar helt. För mig känns det mer som om pulsnivån sätter taket, jag flåsar som en bälg och det känns som syrebrist i hela kroppen.

 

Men visst, springer jag 400 m eller kör hård styrketräning så får jag ju givetvis mjölksyra.

[mi]

Prövar en ny länk eftersom jag inte får den förra att funka. Denna är kanske i mastigaste laget men den ger en mycket bra genomgång av det vetenskapliga läget bakom muskeltrötthet. Den går igenom väldigt många tänkbara mekanismer. Vissa av dessa kanske kräver lite bakgrundskunskap för att hänga med i. Eftersom den går igenom allt är dock varje avsnitt ganska korta. Avsnittet om Laktat är t.ex. relativt kort och går snabbt att läsa och förstå.

 

http://physrev.physiology.org/content/88/1/287.full.pdf+html

[Buster14]

Svar: mjölksyra är bra för att det är energi. Kräver dock syre bland annat för att kunna användas!

 

Ett förtydligande:

 

mitokondrier är cellens "kärnkraftvärk" där glukos omvandlas till (förenklat) energi via citronsyracykeln.

 

När vi har ett stort energibehov och om SYRGASTILLFÖRSELN inte räcker till för fullständig förbränning kommer pyruvat att omvandlas till MÖLKSYRA istället för att förbrännas i musklernas mitokondrier. När energibehovet sedan minskar eller syrgastillgången ökar kommer mjölksyran att i närvaro av syrgas återbildas till glukos i LEVERN och kan däefter förbrännas i mitokondrierna igen.

 

Mölksyra bildas altså när vi har syrebrist och kroppen blir sur. Ett finurligt försvar mot överansträngning ;)

 

 

tror inte man ska krångla till det mer än så HHEHE

[mi]

Mölksyra bildas altså när vi har syrebrist och kroppen blir sur. Ett finurligt försvar mot överansträngning ;)

 

 

tror inte man ska krångla till det mer än så HHEHE

En sådan förenkling förklarar bara varför mjölksyra (eg. muskeltrötthet) bildas under de första minuterna av ett arbete eller om vi arbetar på en intensitet över det maximala syreupptaget. Men själva påståndet är egentligen fel eftersom mjölksyra inte har någon betydelse för muskeltrötthet överhuvudtaget. den kan alltså inte fungera som ett försvar mot överansträngning eftersom den inte hämmar kraftutveckling.

 

Hur förklarar du (utan att krångla till det) att mjölksyratröskeln återfinns vid ca 50 % av det maximala syreupptaget (60 % av maxpuls ) hos en otränad. Dvs vid en intensitet där syrebehovet gott och väl kan tillgodoses och även kan fortsätta att öka väsentligt. Mjölksyra bildas alltså inte enbart vid syrebrist.

 

Det finurliga med att vara bra på mjölksyraproduktion (anaerob glykolys) är att det gör att vi under en kort period kan öka energiomsättningen till långt över den vi kan hålla vid det maximala syreupptaget. Omsättningshastigehten är grovt sätt den dubbla jämfört med aerob kolhydratförbränning i mitokondrien. Då laktat egentligen är en kluven glukosmolekyl (3 kolatomer stället för 6) ,kan laktat tas upp och användas i andra muskelceller. Man talar om en laktatskyttel där vissa muskelceller kan avge och andra ta upp laktat. På så sätt blir systemet mer dynamiskt och vi får större möjlighet att öka energiproduktionen under perioder ( i backar) än om vi saknade denna förmåga.

 

Denna överkapacitet för anaerob ATP produktion i det glykolytiska systemet jmf med mitokondrierenas kapacitet för aerob ATP produktion saknar barn före puberteten men även extremt tränade uthållighetsidrottare. Extrema uthållighetsidrottare med mycket typ I fibrer, mycket mitokondrier med hög enzymaktvitet har vanligen väsentligt lägre nivåer av glykolytiska enzymer än otränade och aerobt tränade indivder. Ber du en marathonlöpare sprnga 400 meter på maximal hastighet så är laktatnivåerna vid målgång ytterst modesta jämfört med otränade och anaerobt tränade löpare (eller barn för den delen). Den som är bäst på att producera laktat vinner 400 metersloppet.

[salomons son]

När tjejerna åkt nu diskuterade dom puls-värdena, i en kraftig uppförsbacke, kommentatorns inlägg var; "nu är det max, hjärtat klarar helt enkelt inte att slå fortare hur gärna man än vill"

 

det är väl det som händer, som jag kallade "att man inte får luft"

 

om jag förstår rätt av tråden är alltså min "centrala kapacitet" sämre än den lokala muskelns förmåga, när det aldrig är mjölksyra ute i musklerna som sätter stopp för min kapacitet?

 

och dom som får sådan mjölksyra i ex benen att dom stumnar helt och inte kan fortsätta, har alltså bättre central kapacitet än resurser ute i dom enskilda musklerna.

 

jag vill gärna tro att jag lämnat puberteten, så det alternativet utesluter jag, i alla fall tills vidare :)

[Buster14]

Föränklat föregående "skrift" man blir bra på det man tränar ;)

 

En otränad har mycket små "energi depåer" i musklerna och blir därför muskeltrött ganska omgående. (återigen väldigt föränklat)

 

För att energiomsättningen ska fungera optimalt så är det flera faktorer som måste vara i balans. Hos en otränad finns syret men inte energin i det fallet du beskriver ovan.

[salomons son]

Föränklat föregående "skrift" man blir bra på det man tränar ;)

 

En otränad har mycket små "energi depåer" i musklerna och blir därför muskeltrött ganska omgående. (återigen väldigt föränklat)

 

För att energiomsättningen ska fungera optimalt så är det flera faktorer som måste vara i balans. Hos en otränad finns syret men inte energin i det fallet du beskriver ovan.

men hjärtat är väl också lite av en muskel? eller tänker jag fel?

[Buster14]

Hjärtat är en annan slags muskel än biceps å dylikt, och kan använda myölksyra till energi på ett lite annorlunda sätt om jag inte minns fel. Rätta mig gärna ni som vet!

[mongomatte]

Håller helt med dig Ekis. Har man god teknik, styrka och lokal kapacitet kommer begränsningen att sitta i den centrala kapaciteten. Hjärta/lungor går på max och det går inte att få ut mer. Mjölksyran är då sannolikt mer jämnt fördelad i kroppen.

Mycket intressant resonemang!

 

Jag upplever att jag kan åka skidor på maximal ansträngning, i synnerhet stakning (även brant uppför) utan att bilda mjölksyra så att jag mattas muskulärt. När det gäller löpning är det annorlunda, då blir jag lätt stum i benen.

 

Nu tränar jag mindre löpning och mer skidåkning vilket självklart är en stor förklaring. Men är det då så att min lokala kapacitet i "överkroppen" är högre än den centrala och att den centrala kapaciteten i sin tur är högre än den lokala i benen?

[salomons son]

Håller helt med dig Ekis. Har man god teknik' date=' styrka och lokal kapacitet kommer begränsningen att sitta i den centrala kapaciteten. Hjärta/lungor går på max och det går inte att få ut mer. Mjölksyran är då sannolikt mer jämnt fördelad i kroppen.[/quote']

Mycket intressant resonemang!

 

Jag upplever att jag kan åka skidor på maximal ansträngning, i synnerhet stakning (även brant uppför) utan att bilda mjölksyra så att jag mattas muskulärt. När det gäller löpning är det annorlunda, då blir jag lätt stum i benen.

 

Nu tränar jag mindre löpning och mer skidåkning vilket självklart är en stor förklaring. Men är det då så att min lokala kapacitet i "överkroppen" är högre än den centrala och att den centrala kapaciteten i sin tur är högre än den lokala i benen?

Det är exakt samma sak jag undrar. Samt följdfrågan; vilket anses bäst, att centrala kapaciteten sätter stopp eller att det är ute i musklerna begränsningen sker?

[Ferryist]

Håller helt med dig Ekis. Har man god teknik' date=' styrka och lokal kapacitet kommer begränsningen att sitta i den centrala kapaciteten. Hjärta/lungor går på max och det går inte att få ut mer. Mjölksyran är då sannolikt mer jämnt fördelad i kroppen.[/quote']

Mycket intressant resonemang!

 

Jag upplever att jag kan åka skidor på maximal ansträngning, i synnerhet stakning (även brant uppför) utan att bilda mjölksyra så att jag mattas muskulärt. När det gäller löpning är det annorlunda, då blir jag lätt stum i benen.

 

Nu tränar jag mindre löpning och mer skidåkning vilket självklart är en stor förklaring. Men är det då så att min lokala kapacitet i "överkroppen" är högre än den centrala och att den centrala kapaciteten i sin tur är högre än den lokala i benen?

Det är exakt samma sak jag undrar. Samt följdfrågan; vilket anses bäst, att centrala kapaciteten sätter stopp eller att det är ute i musklerna begränsningen sker?

Joo det måste vara så ju, känns mest logiskt enligt mig.

För övrigt så har jag uppfattat det som att den centrala kapaciteten är mer i form av hjärtat. Och jag ser då hellre att en muskel sätter stopp än själva hjärtat.

[Speedskejtarn]

Jag upplever att jag kan åka skidor på maximal ansträngning, i synnerhet stakning (även brant uppför) utan att bilda mjölksyra så att jag mattas muskulärt. När det gäller löpning är det annorlunda, då blir jag lätt stum i benen.

 

Nu tränar jag mindre löpning och mer skidåkning vilket självklart är en stor förklaring. Men är det då så att min lokala kapacitet i "överkroppen" är högre än den centrala och att den centrala kapaciteten i sin tur är högre än den lokala i benen?

Jag tror att svaret på din sista fråga är ja. Själv upplever jag det omvända, dvs att jag snabbt når muskeltrötthet i stakningen (framförallt armar/axlar) men att jag i diagonalåkningen kan belasta den centrala kapaciteten fullt ut. Den rimliga förklaringen är att jag är tillräckligt stark i benen och har tillräckligt bra teknik i diagonalåkningen för att belasta hjärta/lungor. I stakningen har jag lägre lokal kapacitet (och möjligen sämre teknik) och kan därför inte belasta lika hårt.

 

Jag åker ungefär 30-40 mil skidor på vintern och kanske 20-30 mil rullskidor under resten av året. Däremot cyklar jag och springer och åker inlines och skridsko ett par hundra timmar per år. Således är det helt förväntat att den lokala kapaciteten i benen är väsentligen större i benen än i armarna.

[Speedskejtarn]

Det är exakt samma sak jag undrar. Samt följdfrågan; vilket anses bäst, att centrala kapaciteten sätter stopp eller att det är ute i musklerna begränsningen sker?

Hur bra skulle det gå för wc-åkarna om de ställde upp i Vasaloppet? Hur bra skulle det gå för Vasaloppsåkarna om de ställde upp i världscupen?

 

Helt okej säkerligen, men skulle någon av endera kategorin vinna i den andra? Antagligen inte. WC-åkarna med extremt höga VO2 max (central kapacitet) mot Vasaloppsåkarna med extremt hög uthållighet (lokal kapacitet).

 

Man blir bra på det man tränar. Sen finns det undantag som Northug som både kan vinna sprintlopp och 5-milar. Jag tror däremot inte att han skulle vinna Vasaloppet (givet att han inte lägger om träningen). Idag skulle inte heller någon av toppåkarna i Vasaloppet vinna världscuptävlingar, särskilt inte på banor med tuffa stigningar.

[Peiza]

Får man inte mjölksyra så kör man för sakta.

 

Till dig som inte får mjölksyra. Leta reda på en löparbana, jogga 2 km, spring sen 100 meter så fort du kan, vila en minut och spring därefter 400 meter i samma fart. Dra inte ner på tempot bara för att du tycker luften börjar ta slut, du ska pressa på hela vägen in till mål. Känner du dig fortfarande fräsch utan syra, kör en vända till.