Vinterlycka

Det blir väldigt olyckligt att tala om "de svagas sida" om man söker en insikts- och respektfull diskussion om jämställdhet (inom idrotten). Det handlar ju inte om att det ena könet skulle vara svagare eller mindre lämpat, utan om att invanda mönster och kultur i realiteten förhindrar jämställda och lika villkor och förutsättningar. Däremot kan ju total avsaknad av kvinnliga (eller manliga) personer i en ledarstab ha betydelse.

Instämmer helt i din analys. Iversens uttalande i media hissade onekligen ett par varningsflaggor, men utan att veta hur vattnet runnit under broarna i den konflikten bör man hålla sig för god för att döma någon av parterna. Det man ändå kan konstatera, tycker jag, är att det finns all anledning för landslagsledningen att reflektera över, och tydliggöra, på vilka grunder individuella lösningar görs för att möjliggöra aktivas deltagande i landslaget. I samband med det bör man även lyfta blicken och se vad för slags kultur man genom sina regler skapar/upprätthåller. Att lagets stjärnor på basen av idrottsliga meriter ges svängdörrar till verksamheten är naturligtvis lätt att förstå, oavsett vad man tycker om en sådan omvänd maktstruktur i organisationen. Det som blir svårare är hur man ska hantera de fall då löpare som kanske knipit någon av de sista landslagsplatserna har behov av liknande lösningar. Försöker man möta upp i detta, eller tar man hellre in någon som av tacksamhet snällt fogar sig i ledet? Och vad får det för konsekvenser i ett större perspektiv? För att exemplifiera: Det finns många röster som säger sig önska fler kvinnor i tränarroller, jämnare förutsättningar för kvinnor och män att fortsätta sina aktiva karriärer efter familjebildande osv. Men det är ord som naturligtvis ekar tomt om de inte följs upp av handling i samma anda. Såväl biologiska förutsättningar som samhällsstrukturer gör att situationerna skiljer sig helt åt för idrottsmän och -kvinnor som väljer att skaffa barn under sina aktiva karriärer. Det håller inte att blunda för den skillnaden och samtidigt påstå sig vilja skapa rättvisa villkor och lika förutsättningar för idrottande män och kvinnor. Antingen anser man att det är okej med fortsatt olika villkor, eller måste man adressera hur man ska hantera de olika hinder som finns för män och kvinnor att kunna kombinera elitidrottande och föräldrarollen. Jag hävdar att förmåga och villighet till reflektioner av sådan karaktär är en av framgångsfaktorerna i bryta homosocialiteten inom idrottsledarskap. Till syvende och sist är det väl SSF styrelse som avgör hur viktig man anser frågan vara och därmed vilket utrymme den ges.

Det verkar inte som du är bekant med situationsanpassat ledarskap? Det är en både vedertagen och utbredd ledarskapsmodell. Tillämpas för övrigt även av Försvarsmakten, vilket borde säga en del om att den knappast står i konflikt med vare sig auktoritet eller maktutövande.För den intresserade finns en utmärkt sammanfattning av modellen signerad Paul Hersey and Ken Blanchard här. Idén är att en skicklig ledare behärskar ett flertal olika ledarstilar, och förmår anpassa sitt ledarskap utifrån verksamheten och sina anställda. Kortfattat så brukar man inom situationsanpassat ledarskap prata om följande ledarstilar och användningsområden: S1 (Styrande ledarskap): Innebär att ledaren tar alla beslut, och kommunikationen är relativt enkelriktad uppifrån och ner i organisationen. Är gruppen/medarbetaren oerfaren eller behöver tydliga ramar så är denna stil väldigt effektiv och vanligast, liksom då beslutsfattande måste ske snabbt. S2 (Coachande ledarskap): Här fattar fortfarande ledaren besluten, men uppmuntrar medarbetarna till delaktighet, genom att inte komma med alla svaren, utan uppmuntra till ett fritt tänkande. Ledarstilen passar medarbetare med dålig motivationsnivå och/eller oerfarna medarbetare. S3 (Stödjande ledarskap): Innebär att ledaren överlåter till medarbetaren att ta beslut inom ramen för en redan utstakad riktning. Medarbetaren tar de dagliga besluten, med stöd och support från ledaren. Stilen passar enligt modellen bäst när en medarbetare/grupp behärskar det mesta som har med arbetet att göra, och behöver stöd snarare än styrning. S4 (Delegerande ledarskap): Här har den övervägande delen av kontrollen delegerats till medarbetaren. Ledaren är delaktig i beslut som tas, men graden av engagemang från ledaren styrs av den anställde. Ledarstilen passar främst för personer som är experter på sitt område, med hög kompetens och ett gediget engagemang i verksamheten. Det är kanske inte rocket science att lista ut vilken kategori "anställd" en erfaren elitidrottare som, i det här fallet, Maria Rydqvist i regel tillhör, och vilken sorts ledarskap som därmed en duktig ledare skulle välja att använda sig av om möjligt.

"De som säger att vi måste få in fler kvinnliga ledare" har förmodligen tagit till sig kunskapen vi har idag om hur olikheter berikar grupper, och att även idrotten har allt att vinna på att komma ifrån rådande homosocialitet. Förmodligen har de också insett vikten av kvinnliga ledarförebilder för, inte minst, idrottande tjejer. Sannolikt har de förstått hur och varför det kvinnliga perspektivet också är viktigt inom idrotten - inte för att ersätta männen, utan för att komplettera och därmed tillsammans berika ledarskapet. Gissningsvis har de också insett att det är tämligen förlegat att likställa ledarrollen med dominans. Det kan därtill vara så att omhändertagande personligheter känner för och med människor som flyr för sina liv, utan att på något vis koppla det till egen vinning i form av större potentiell genpol i valet av partner.

Outnorth har kampanj och säljer Salomons isolerade vätskebälte med slang, S-Lab Insulated Hydro Belt Set, för 592 kr.