Loppet blev återigen en upplevelse utöver det vanliga!
@jonnyg hade gjort en analys ovan som stämde väl. Kärv nysnö, stavar som gick igenom (upp till 3 decimeter ibland), lätt snöfall mesta tiden och en fin solig söndagsmorgon.
Jag hade bestämt följe med Stefan som jag delade 2019 års lopp med. Då gled vi in under 24h och kanske, kanske kunde vi nu fem år starkare klara medaljen. Så blev det inte.
Starten som nu gick på sjön vid skidstadion i Jokkmokk blev mäktig, marschaller, mycket folk som hejade och det traditionella bösskottet. Lite trångt och hetsigt men efter ett par kilometer låg jag i rygg på Stefan. Vi märkte snart att hans skidor inte var rätt för föret. Trots att vi båda skidade med skin så hade Stefan sämre glid och sämre fäste. Vi möte tättrion några kilometer efter Granudden och vi hade precis passerat den lilla bro där loppet bara hade ett spår. Hade inte varit kul att mötas där. Jag och Stefan hängde ihop lite till men vid åtta-nio mil övergav jag honom. Jag var för lätt klädd och frös där vinden kom åt oss.
Vid varvningen träffade jag Matthias, en ultrakompis, och vi hade passande tempo och humör så det blev fortsatt färd ihop.
Olika personer som hållit ungefär samma takt droppade av efterhand. Som vanligt var det ett rent nöje att tjôta med nattpersonalen vid matkontrollerna. Illamående kom (tuggummi efter varje kontrollmpktid av dryck och en barbit hjälpte), förvirring kom, lite synillusioner dök upp och ett ögonblick somnade jag i långsam diagonalåkning men räddade mig med staven när jag var på väg att falla.
Med gryningen kom piggheten tillbaka men också oro för reptiderna. Sjöisarna som varit ett säkert ställe för stavfäste var för tröga för trött stakning så det blev mycket diagonal. Solen sken på morgonen men den långa skogsvägen från Purkijaur till Jokkmokk kändes oändlig. Det var en lättnad att få vika av till myrar och kraftledningsgator.
När vi kommer in i Jokkmokk är det folk som hejar, bilar stannar och hejar och hela målområdet peppar alla skidåkare inom synhåll. Vilket lyft för oss som kommer in de sista timmarna. Jag och Matthias glider över mållinjen, väl påhejade, Stefan (som bröt vid 160km) och mitt värdfolk ger oss kramar och funktionärerna passar upp.
28:44 var inte min tänkta tid, men vilken upplevelse. Det här loppet blev riktigt, riktigt lyckat på alla andra vis.