Grizzlybrottarn

Det mesta jag träffat på i spåret har jag träffat när jag har spårat. Mest vilda djur av olika slag. De jag kommer på nu är älg, vildsvin, rådjur, räv, hare, havsörn, och diverse ugglor. Vildsvinen var intressanta. Inte ett dugg rädda för skotern. Kom så nära som ett par meter ifrån dom. Havsörn låter kanske konstigt, men den satt och mumsade på ett rådjurskadaver strax bredvid spåret. Om rådjuret gick dit för egen hand och dog på plats eller om någon dumpat ett dött rådjur där har jag aldrig kommit underfund med. Kanske finns det någon annan som kan skriva om när denne körde ihjäl ett rådjur i skidspåret? Sedan är det ju de tydligen överallt närvarande bilarna. Några lirare i en Golf som trodde det skulle ligga en parkering ner på skidstadion?! Absolut läskigast var gången när jag var ca 2m från att bli överkörd av ett godståg. Spåren här korsar en lågtrafikerad järnväg. Efter ett tag blir det att man slarvar att kolla om det kommer tåg. Det höll på att bli sista gången jag slavade. Hann få stopp på skotern i sista stund och kasta mig av. Med facit i hand så gick skotern fri från tåget, men det var nära. Lärdomen är väl dels att inte slarva med att kolla, men också att tåg i nerförsbacke är otroligt tysta. Vanligen, de få gånger det kommer tåg de tider jag är där, så kör de uppför backen. Och då hörds de, även om jag sitter på skotern. Det här kom från andra hållet...

Jag använder för övrigt vanlig trätjära från färgaffären till pulkan. Samma som jag har att tjära trägrejer med eller blanda roslagsmahogny på. Just för stunden står det Beckers på burken. Förra burken var Auson. Funkar lika bra oavsett.

Utan tjära blir som sagt träskidor mer eller mindre oanvändbara runt nollan. Tänk plattådojorna som man kan få vid för varm fästvalla, fast under hela skidan. Fortfarande i slutet av 90-talet så åkte man som norrlandsjägare på vita blixten, dragandes på träpulka M/39. Skidvallningen gick till så här: På kaserngården gjorde man upp en rejäl eld, och en lite mindre eld bredvid. I den mindre elden ställdes plåtburken med tjära. Värmde man för mycket började tjäran brinna i burken. Över den större elden värmde man först upp skidorna eller pulkan försiktigt. Sedan penslade man på varm tjära och värmde igen. Sedan torkade man av överskottet av tjära med en trasa. Hade man åkt mycket på skare, sjöisar, plogade vägar osv som slet mycket på skidorna så fick proceduren upprepas flera gånger. Var det blötföre så kunde man förbättra glidet genom att gnida skidorna med stearin. Ingen fästvalla. Jag har ett par vita blixten kvar av nostalgiskäl. Men det blir ändå alltid Åsnes plastskidor med stålkant som kommer fram när jag ska på tur. Däremot så tjärar jag en gammal Segebaden-pulka regelbundet. Jag har dock övergett den öppna elden till förmån för en större gasolbrännare. Innan värnplikten hade jag för övrigt som upplänning och skidåkare en vanföreställning att alla människor kan åka skidor. Visst var det en viss omställning att gå från Fischer RCS (värstingskidan 1997) till vita blixten, men inte värre än att det var hanterbart. I mitten på januari så hamnade jag så i Norrland med en massa stockholmare och göteborgare. Det var tre saker som genom flitig övning skulle sätta sig i ryggmärgen direkt - vapenhantering, överlevnad i kyla och skidåkning. Skidåkningsträningen gick till så att vi gav oss av på led efter löjtnanten ut i skogen, upp på någon höjd. För att sedan sätta av i ett skoterspår på skrå nerför höjden, genom ett dike, uppför en två meter hög plogvall, ner på en isig väg, uppför nästa tvåmeters plogvall och sedan ner på en myr. Raskt lärde jag mig att ta rygg på löjtnanten för att slippa kryssa genom högarna med liggande soldater på vägen som mest liknade massvurporna i Risbergsbackarna. Då kunde man dessutom skida efter löjtnanten upp på vallen igen och muntert betrakta den växande högen på vägen. Så inte behöver man gå på vita blixten. Det går utmärkt att åka på dom också.

Stuvade ner två 4-åringar med tillhörande skidor i en segerbaden-pulka förra vintern för att få åka uppe på myrarna i Harsa istället för att harva runt nere kring sjön. Väl uppe fick de åka skidor själva. Det funkade väldigt bra att ha den valfriheten. Men jag var inte ute efter skidträning de dagarna utan körde på turskidor och hudar och gott om fika och grillkorv med i pulkan. Hemfärden över Gluggberget i skejtspåren med lastad pulka räknas dock som träning i utförsteknik och bromsning. I början var det lite gnäll om att de behövde åka pulka och storasyskonen fick åka skidor upp, men väl uppe så tror jag de insåg fördelarna med att få lift upp.

Vintern har ju tyvärr tvingat fram ett och annat inställt lopp här hemma. Nu leder istället coronaviruset till att Engadiner Skimarathon ställs in. I alla fall enligt vad som sägs i Schweizisk press. https://www.solothurnerzeitung.ch/panorama/buendner-behoerden-sagen-wegen-corona-virus-engadiner-skimarathon-ab-dem-tourismus-entgehen-15-millionen-franken-136430588

Jag har ibland funderat på att stödköpa åkkort på samtliga klubbdrivna skidanläggningar i trakten. Inte för att jag planerar att åka någon annan stans, men det är bra att fler anläggningar får in pengar och kan behålla och utveckla sin verksamhet och spår. Sitter också med närmare 5000 outnyttjade kronor.

Häverödal hade öppet 500m den 3 december. Tyvärr verkar det inte ha räckt till för en fortsättning på säsongen, för nu har de så vitt jag förstått stängt igen. Det är Stockholms län, om än en kantboll.

Det verkar ju faktiskt som om man tänkt sig ett någorlunda vettigt upplägg med att i första hand använda befintliga anläggningar. Skidstadion, tja, va fan, med dagens banor på mästerskap så är ju en skidstadion för världscup eller OS inte mycket mer omfattande än ett lite bättre klubbeljusspår, låt vara med lite bredare spårbäddar. Se bara på VM i Seefeldt nu i vintras. Trots Seefelds fantastiska spårsystem så hade de klämt in allt, inklusive femmilen, på sluttningarna ner mot stadion. Samma i Falun, när åktes det senast på gamla femmilsbanan? Så att få till en skidstaion känns ganska hanterbart. Det är väl i så fall närvaron av backar som kommer bli problematisk om densamma skidstadion ska vara kvar som skidanläggning efteråt.

Lite enkla bygga-själv-spårredskap som fungerar: Däckpackare. Montera gamla bildäck till önskad bredd på ett rör. Däcken får gärna vara dåligt pumpade. Gör en ram med drag så du kan dra välten bakom valfritt fordon. För att slippa ränderna mellan däcken, montera en liten lätt raka bakom som drar av topparna. Vill man lyxa till det så gör man rakan av en bit uppslitsad vägtrumma, kabelrör eller liknande som ger fina räfflor. Däckpackarens fördel är att den är ganska lättdragen, inte river upp smuts vid små snömängder och packar måttliga mängder snö bra. Nackdelen är att den inte jämnar ut ett dugg utan istället kopierar alla knölar och rent av förvärrar dom. En däckpackare för ett klassiskt spår bör vara ungefär en meter bred. Den kan förses med drag bakpå om man vill kunna koppla en spårkälke direkt bakom. En däckpackare för skejtbädd bör vara 1,5-2m bred, om man har ett nog kraftigt dragfordon. Sladd. Svetsa en ram, ca en meter bred och ca två meter lång av vinkeljärn ca 50x50. Svetsa tre-fyra sneda järn inom ramen, liksom bladen på en vägsladd. Sladden används för att arbeta ihop lössnö och jämna till spåret i längsled. För att sladden ska fungera bra måste den dras i hög fart (ca 30km/h). Skoter är att föredra. Fyrhjulingar är för långsamma. En enklare modell på sladd är som redan nämnts en bit armeringsmatta. Snösamlare. Två plogblad som samlar ihop snö i en sträng. Kan i sin enklaste form spikas ihop av plankor. Snösamlare är ett tacksamt sätt att komma igång tidigt på hösten, men man ska komma ihåg att man också brukar samla in ganska mycket skräp i snövallen och att vallen brukar bli kvar som en isig limpa i spåret hela vintern. Det är alltså lämpligt att köra med samlare någon annan stans än där man tänkt sig att göra spår resten av vintern. Snösamlaren förses lämpligen med ett drag längst bak så man kan koppla en spårkälke bakom och samla och spåra i ett moment. Spårkälke. Den svåraste delen att få bra. En ganska universell spårkälke bör ha spårklossar som är ganska långa, omkring 0,5m. Sista 25cm bör ha det färdiga spårets profil. I främre ändan bör klossarna smalna av från sidorna, snarare än underifrån. De ska alltså se ut som en pil underifrån. På så vis pressas snön främst åt sidorna vilket ger hållbara spårkanter och spårkälken vill inte klättra upp ur spåret. Genom att montera ett plattjärn under spårklossarna så skärs botten ut ur spårprofilen och urklättring motverkas. Järnet bör sticka fram några cm framför spårklossarnas framkant och slipas skarpt i fram, som ett stämjärn. En sådan spårmaskin fungerar i lös till halvhård snö. Bra material för klossarna är plast, om man kan få tag i det i klossform. Metall funkar så länge det inte är för blött. Hårt trä går också bra, men slits ganska fort och brukar lätt frysa på. Det är alltid en fördel att sladda innan spårning. Både för att arbeta ihop lössnö och för att dra igen gamla spår och få bättre profil i spåret i längsled. Däckpackare bör varvas med sladdning för att få bra profil. Annars får man snart puckelpist i spåret.

Det skulle behövas en bild på undersidan också för att svara på den frågan. Men sedan beror det på förväntningarna också. Om avsikten är att göra två rännor i snön som man kan ställa ner skidorna i så funkar det mesta. Det finns många som byggt spårkälkar av en bit plywoodskiva och två träklossar. Får jag gissa, utan att ha sett undersidan, så matchar en sådan där kälke ungefär en hembyggd spårkälke av trä. Ska det bli bra spår så krävs något annat, och det finns inget redskap som fungerar till allt. I lös snö är det viktigt att spårkälken pressar snön åt sidorna när den gör profilerna. Annars håller inte spårkanterna. Är det relativt hårt, men inte stenhårt så behövs det någon form av knivar framför spårklossarna som öppnar upp spåren. Är det stenhårt (och man inte kan fräsa) så behövs det en spårkälke som skär ut spåret direkt ur isen. Är det stöpsnö på exempelvis en sjö så bör så mycket av spårmaskinen som möjligt vara av plast. Spårar man med en enkelbandare eller fyrhjuling behövs det dessutom något mellan skotern och kälken som packar och jämnar till snön så man slipper sätta stavarna i en snövall. När jag spårar själv så har jag tillgång till fem olika spårkälkar med olika egenskaper och ungefär lika många andra redskap för att bearbeta snön innan spårning. Några är mer universal och några har rätt så specifika användningsområden. Min nyaste skapelse är en spårkälke i plast från Snowmover med förskärande knivar. Den är ihopbyggd med ett självreglerande utjämningsblad som tar bort vallar och annat efter skotern och drar in en smula fin snö från sidorna för att smörja spårprofilen. Denna maskinen är nog den mest universella jag byggt hittills då den klarar allt från lössnö till halvhård snö och dessutom stöpsnö. Därtill är den ganska lätthanterlig och det går att vända den så den bara packar och inte spårar. Bästa köpta maskinen är en gammal en från finska Paana som gör fantastiska spår i de flesta förhållanden, men den fungerar inte i stöp och blöta då den är av stål och den är fruktansvärt tung att hantera. Jag tror den väger runt 150kg.

Första skidpasset på konstsnön körde jag i söndags. I Gimo började vi spruta redan i torsdags. Nu kommer några kalla dygn, så snart borde det gå att öppna lite till.

Nej, jag var inte ens betrodd med att se bilden jag själv laddade upp. I ditt inlägg ser jag den. Hur som helst är den historia nu. För nu ligger det snö på 500m-slingan, spårat så det blir nästan 1km fram och åter. Själv premiäråkte jag i går. Kul att vara på snö igen.

...minusgrader, solsken och fyra snökanoner igång i Gimo. Snart får man åka skidor igen.

Angående banlängden - ja, den är inte fullt 50km, men loppet är även Upplands DM femmil, så därför kallas det 50km. 47 kan nog stämma rätt bra nu. När den banan man åker idag på Lindmanloppet stakades för sådär 7-8år sedan så mätte varvet drygt 9,8km. Sista varvet är ju dock lite kortare, så totalt blev banan 49km. 2% avvikelse kändes rätt ok. Vart efter så har några problematiska kurvor rätats ut vilket ätit lite banlängd varje gång, och en massa fyllningsmassor har lagts ut på ängarna innan varvningen viket gjort att en banlängdsjusterande krok på spåret försvunnit där också. Slutligen tog vi också bort den lilla backen vid vallaboden i år vilket tar ungefär 100m/varv. De flesta verkar dock tycka att åktiden räcker ändå... Jag kikar på och lobbar för en ny sträckning på 3x16km för framtiden. Vi får se hur det går.

Ok, valla... Jag har inte åkt i dag, och inte heller spårat, men jag har varit ute i spåren för att arrangera stafett-DM. Snön är fortfarande i princip att betrakta som nysnö - det har varesig varit rejält kallt eller plusgrader i någon större utsträckning sedan i tisdags då sista snön kom. Dessutom kom några millimeter nysnö till idag. I går fredag var det dagsmeja, soligt och någon plusgrad. Det gjorde att det droppade en del från träden, så lokalt, under vissa större träd så kan det vara en aning isigt. Likaså så är det dålig tjäle så det kan vara mindre fläckar med svallis. Men som sagt, de stora delarna har nysnöföre, och jag tror de klassiska spåren kommer skära igenom eventuell is på ytan. Många åkare idag åkte bredvid spåren för att det gled bättre där. Med temperaturen strax under noll och rådande snöförhållanden skulle jag ha åkt på burk. Stavfästet är mestadels bra, men det är som vanligt när det snöat mycket - det kan finnas ställen där det är sämre. Vi hoppas att SMHI:s hot om snökanoner inte inträffar, utan att det blir en fin, men kanske lite blåsig dag i morgon. Vätska vid varje varvning, ja. Det finns några bra backar att langa i mellan 4km och 6km om man har egen langare med sig. Spåret går där i närheten av en väg så det är lätt att komma till.