7 svar till detta ämne

[Marsun]

(Wall of text)

 

 

Sitter nu hemma efter att ha åkt mitt första hela Vasalopp.

 

 

Tiderna är inte så relevanta på ett sånt här forum, men jag säger så mycket som att jag startade i startled 9 och kom i mål strax efter Robin Bryntesson.

 

 

Var en "speciell" upplevelse att stå i kö från botten upp till 87-km skylten.

Man satt nästan som i ett skruvstäd där, när man saxade upp i takt och hade stavarna i mitten.

1 timme tog det dit. Hade 2 lager blått och 2 lager lilla burk som "backspärr". Det sjukaste var nån motionär som hade Skateskidor (eller DP) och var fast i denna kö. Måste ju vara som att göra plankan uppför backen.

 

 

Uppe på myrarna var vädret underbart. Överlag så var detta det perfekta vädret, med sol och medvind.

 

 

Gick bra fram till Risberg då jag "väggade".

Här kom jag till den brutala insikten, att det spelar ingen roll hur många hundra watt man drar på en 30/30 eller 4 minutare. Grundkonditionen är nyckeln. Trots ett antal långpass, Engelbrektsloppet 45 och aerob träning 2 timmar om dagen V.7, så spelar det inte så stor roll när du är 178 lång och väger 88 kg. Långdistans och övervikt funkar helt enkelt inte.

 

 

Var helt slut i Evertsberg, men tänkte: Jag rör mig ju framåt, så jag fortsätter.

Funkade bra med Sportdryck, Blåbärssoppa, vatten, samt egen gel.

 

 

Gelerna var ju helt fantastiska (närmast doping). Man fick liv i kroppen i 20-30 min.

 

 

Otroligt isigt och sladdrigt i backarna. Det intressanta är att Risbergsbacken inte är särskilt speciell. Däremot backarna efter Gopshus/Hökberg kan ju vara "farliga".

 

 

Fästet tog slut efter Hökberg, så det blev stakning sista biten. En annan intressant sak var att jag kunde få otroliga känningar i ryggen när jag diagonalade (de få gånger jag gjorde det), medans när jag stakade så kände jag ingenting.

 

 

En tjej föll framför mig i en nedförsbacke vid Hemus skidstadion och jag kunde inte parera, så det blev en krasch. Fick ha lite ont i armbågen och knät sista 5 km.

 

 

 Otroligt skönt att komma in i Moraparken och sedan gå under målportalen.

Släktingarna kom och bjöd på en öl. Vilken dag.

 

 

Åkte med en begagnad skejt-pjäxa vilket var väldigt skönt när spåren var lite sämre. Fler av motionärerna borde ha pjäxor med vadstöd. Bindningen var skruvad till minus två.

 

När det gäller skidorna så var de fantastiska gentemot de övriga:

 

Fischer RCS warm

universal slip

Skigo grafit i botten

Swix Marathon Black

2 mm skärande rill bak.

 

 

Det blev en lång, frustrerande, monoton, intressant och helt fantastisk dag. 

 

/Marsun  

 

 

 

 

 

[MC Hammer]

Jag har fått höra att man har inte upplevt vasaloppet förrän man startat i led 10. Så det var ju synd att du lyckades seeda dej till 9... =)

Jag testade led 10 förra året då jag flyttade bak frivilligt för att kompisåka med en debutant.
Då var det funktionärer med röda flaggor i toppen av Risbergsbacken ock man fick ställa sej i kö (var blandat led 8-9-10 åkare när vi kom det). Sedan var det 3 pers i bredd som stod nästan still och plogade. Efter en liten stund i denna procedur satte sej åkaren i mitten på rumpan och då blev det ju fritt framför denne och då var det bara för oss att glida över till den rännan och släppa på helt fritt. 

Var det sådana flaggvakter i någon backe för högledsåkare i detta VL ??

[Mr X]

Även jag åkte mitt första Vasalopp, startade i led5 på skinskidor.
Hade lite otur med val av startplats långt ut till vänster, vilket gjorde att jag hamnade i en klunga som fastnade i slutet av startrakan innan backen och tappade mycket tid och många placeringar innan jag kunde påbörja klättringen.
Väl i första backen var det bara att följa strömmen och passa stavarna. Passerade högsta punkten på strax under 55minuter & placering 6903.
När jag väl kommit upp för backen började trängseln släppa och en fin åkning med mestadels stakning på "bädden" längst till vänster mot Smågan där jag passade efter 1 timme och 25minuter, placering 6492.
Flytet fortsatte mot Månabodarna, skidorna gled lätt och det gick oftast smidigt med spårbyten och köra om långsammare åkare.
Passerade Månsbodarna på 2 timmar och 16 minuter, placering 5748.
Risberg passerades på 3 timmar och 2 minuter, placering 5431.
Efter Risberg kändes glidet lite sämre bitvis, speciellt över sjöarna där det var motvind och drevsnö.
Resterande loppet flöt på bra och kroppen kändes förvånansvärt fräsch efter målgång, men jag är nöjd att jag la tiden och milen på skidor innan start. Jag gick i mål på 7 timmar och 15 sekunder, placering 4168, vilket jag är nöjd med, med tanke på hur starten gick.
Det blir nog så att jag står på gärdet i Bergaby åven nästa år, kanske till och med på blanka skidor, blir det start så kommer jag att åka "Preem bussen" från Sundsvall till Mora även nästa år, smidigt att biljetten funkar även på Vasaloppsbussarna.

Skickat från min Armor 11T 5G via Tapatalk

[Volevodin]

Mr X: hur kunde du starta i 5:a i ditt första vasalopp - åkt seedningslopp före ?

[Mr X]

Mr X: hur kunde du starta i 5:a i ditt första vasalopp - åkt seedningslopp före ?

Ja, Flyktingloppet -22 gav led7, med mer träning så gav årets Järnforan led5.

Skickat från min Armor 11T 5G via Tapatalk

[Volevodin]

Ja, Flyktingloppet -22 gav led7, med mer träning så gav årets Järnforan led5.

Skickat från min Armor 11T 5G via Tapatalk

En kompis till mig åkte Järnforan för några år sedan och han tyckte att det loppet var tuffare än vasaloppet.

[KMY]

Även jag åkte (till slut) mitt första Vasalopp i helgen som var. Det fungerade uppenbarligen mycket bättre att anmäla sig sent än att anmäla sig tidigt och sedan hinna bli sjuk eller skadad.

 

Skrev ihop en (jättelång) text om mitt lopp med troligtvis alldeles för mycket detaljer. Men lägger in det här så kanske det kommer någon annan till nytta eller nöje:

 

Jag hade haft satsning mot vasaloppet för några år sedan men ena året blev jag sjuk och andra året armbågsskadad så fick sälja startplatserna de gångerna.
Då jag fortfarande inte var helt återställd efter armbågsskadan hade jag bara haft små förhoppningar på vasaloppet i år. Men längre sträckor verkade fungera bättre för armbågarna (lägre tryck i stakning) och jag bestämde mig i andra halvan av februari för att åtminstone köra halvvasan i år. Dels för att känna på andra halvan av vasaloppet men även få en seedning till en eventuell satsning nästa år. Den låg dessutom bättre till logistikmässigt för att kunna ta sig iväg.

Jag fick dock blodad tand av ett halvvasan där jag inte kände mig särskilt sliten dagen efter.
När jag dessutom kom på hur logistiken skulle lösas för att kunna ta mig upp så bestämde jag mig på fredagen att åka. Transport och köp av startplats ordnades samtidigt som jag allt mer haltade fram pga enorm smärta i vaderna från utförsåkning på torsdagen. På lördagsmorgonen undrade jag vad jag höll på att ge mig in på med de vaderna som snarare gjorde ännu mer ont. Men blev lugnad av omgivningen som sa att det bara var träningsvärk (själv oroade jag mig för någon sorts skada som skulle bli efterhängsen om jag körde ett vasalopp med det). Men det började faktiskt lugna sig senare på lördagen även om jag fortfarande haltade på väg mot tåget sent på lördag kväll. Någon större mängd sömn blev det inte på natten mot söndag.

Loppdags:
Anslutningsbussen var på plats tidigt (verkade vara bland de första bussarna) och namnbyte på startplats och seedning till led 5 ordnades smidigt utan tillstymmelse till kö. Jag fortsatte till skidutläggningen där det redan var lång kö - men en erfaren åkare berättade att det skulle komma många till i kön bakom. Jag placerade skidorna på vänsterhalvan då det var betydligt färre utlagda där än på högersidan och kände mig nöjd att ligga såpass bra i startledet. Nu var det bara att vänta på starten vilket kunde göras på bussen då de meddelat att den skulle stå kvar till starten gått. Det var riktigt skönt att ha den möjligheten för jag hade börjat frysa i kön till skidutläggningen.

Varm igen gick jag till starten när det var någon halvtimme kvar. Kändes lagom för att hinna känna in startplatsen samt ordna en liten påfyllning av västerdalälven. Starten gick och tempot var som förväntat med ett tvärstopp nedanför backen. Det gick dock tämligen långsamt och ingen lättnad i tempot kunde skönjas. Däremot såg det bättre ut på högersidan och efter ett tag märkte jag att det var åkare med 6xxx som passerade. Vid en kurva åt vänster så skrek folk efter sjukvårdare då det satt en åkare utanför spåret med rejält ont (i axeln?). Efter 23 minuter gick det äntligen lite snabbare och jag utbrast att äntligen får man köra. Men det var att ta ut segern i förskott, för det tog inte många meter innan det gick långsamt igen. Riktigt frustrerande då 6xxx började blandas upp med 7xxx på högersidan. Efter nästan 42 minuter nådde jag äntligen toppen av backen men det var fortfarande trångt.

Nu var jag stressad över att behöva jobba ikapp de förlorade placeringarna (tappade ca 1000 placeringar till toppen) och körde på hårt. Men det var trångt och jag svor ibland tyst över stoppklossarna från leden längre bak. Köra på så hårt var kanske ingen bra idé kombinerat med att jag pga armbågsskadan kört relativt lite stakning (och med lite felaktig teknik) under träning och med ytterst begränsad försäsongsträning pga armbågarna. En snabb sportdryck i smågan och jag fortsatte jaga, men orken började ta slut i ett natursnöföre som är trögare än normalt konstsnöföre i Stockholm. Så jag såg fram emot nerförsbackarna vid Mångsbodarna (även om de också stressade mig i att vilja ha tillräckligt bra position för att få bra spår). Någonstans här insåg jag att jag behövde fylla på med mer energi så tog en gel och lade förpackningen i fickan (då det inte finns några skräpzoner på den delen av banan). Två blåbärssoppa i Mångsbodarna och sedan backe. Ytterligare flera blåbärssoppa i Risberg. Framåt Evertsberg var jag helt slut i stakningen, främst armarna (det där med skada och medvetet felaktig teknik) och halva loppet var fortfarande kvar. Det skulle jag inte klara av, knappt några kilometer till kändes möjliga. Så tankarna på brytbuss gick varma. Men då jag i och med stafetter och halvvasa åkt alla delar utom backarna ner från Evertsberg så hade jag innan loppet tänkt att jag måste ta mig förbi dessa för att åtminstone ha åkt alla olika delar av loppet. Det, kombinerat med att jag visste att det var rejält neråt ett tag samt att de ropade ut 4000 passager (=jag var tillbaka i mitt led!) gjorde att jag fortsatte. Trots att brytbussen stod där och lockade mig precis vid kontrollen... Hur jag skulle orka uppför till nästa brytpunkt Oxberg visste jag inte riktigt dock men fick i mig 3 muggar blåbärssoppa.
Nerför gick som vanligt under loppet bra, jag kunde plocka placeringar med en mer aerodynamisk fartställning än åkarna runt omkring och modet att våga byta spår ibland. Dock tyvärr ibland kombinerat med att ställa sig upp och luftbromsa för att inte åka in i den framför. Orken började komma tillbaka. Uppförsbackarna som följde gick också bra. Jag kunde använda de relativt starka benen och fortsätta plocka åkare samtidigt som jag kände att orken återvände. Men jag blev ibland lite väl ivrig uppför med åtföljande brist på ork och långsammare tempo. Passade på med en gel (eller halv i något fall) ungefär där Enervit hade langningar under resten av loppet. Stakningen gick fortfarande segt men kändes skönt att det skulle vara en del uppför och nerför närmsta milen. Vid Oxberg var det inte på allvar tal om att bryta längre även om tankarna om sådana alternativ givetvis många gånger for igenom skallen resten av loppet. Känslan resten av loppet pendlade snabbt mellan relativt pigg och ganska trött. I Hökberg började det bli svårt att trycka i sig många muggar dryck så jag nöjde mig med en dryck samt testade vasaloppsbullen. Vilket det även fick bli i Eldris. De isiga, snabba spår från Eldris jag mindes från tisdagens halvvasa var ett minne blott och föret var mer jämt halvsegt med rejält sockriga uppförsbackar. Nu var inte uppförsbackarna lika roliga längre för benen började tryta men det gick fortfarande bättre än för de runt omkring. Sista 3km blev det långspurt och jag började åka om några i en klunga framför. När jag såg målportalen kunde jag lägga in en sista växel och ta några till men saknade några meters upplopp för ytterligare en placering.

Via resultatsidan kunde jag sedan se att jag från högsta punkten avancerat vid varje kontroll och tagit 1150 platser efter högsta punkten. Dvs jag slutade på ungefär samma placering som när starten gick...

Det var för övrigt förvånansvärt många vurpor i direkta närheten (någon eller några åkare bort). Redan på startsträckan och som förväntat i första backen, men även på många fler ställen i loppet. Klarade mig dock från att dras med i dessa, antagligen genom en kombination av tur och skicklighet från mig och/eller fallande åkare. Tex en som hade sinnesnärvaro att dra in stavar och skidor snabbt efter ett fall i nerförsbacke, så att de kom bort från spåret jag befann mig i.

[Mr X]

Glömde att skriva att 2 vasaloppsbullar och 1 kopp blåbärssoppa på varje kontroll, höll magen glad och energin uppe ända till mål.

Skickat från min Armor 11T 5G via Tapatalk