
Skickat från min SM-G920F via Tapatalk
Fy sjutton vilken maximal otur att dö av att krossa sitt eget struphuvud med en stav.
För en skidåkare är det ett utmärkt sätt att dö på. Med pjäxorna på så att säga.
Vilka andra sätt att dö på är att föredra för oss skidåkare, om man nu fick välja?
Jag kamperade ihop med en av de äldsta vasaloppsåkarna och vi kom att avhandla döden. Han sa; "Tänk att få dö på upploppet i Vasaloppet med den känslan av tillfredsställelse man känner då, det är något jag önskar mig"
Fast det vore surt att avsluta karriären med en DNF. Då är det väl bättre att trilla av pinn på bussen till duschen (så slipper man dessutom den hetsen).
Är man riktigt elak så rullar man över på rygg i första backen. Fast det lär väl inte stopppa nån före led 7. En sista smörjelse i högflourvalla.
Skulle du föredra en NDU (nära döden upplevelse) på upploppet dvs ens själ befann sig lite ovanför kroppen och man såg sig själv sakta glida mot mållinjen.
Fast om det känns som det gjorde 1971, då jag fick "kaffedarren" någon km före mål och snön antog en rödaktig nyans, tror jag att jag föredrar en normal död.
"Kaffedarren" är om man under ett lopp dricker starkt kaffe utan socker och får en kick för att sedan när koffeinets verkan tagit slut bli helt kraftlös i kroppen så att man börjar darra i armar och ben.
Om han skall köra vasaloppet tills han dör, måste han nog acceptera åldrandet och den rutschkana i resultatlisten som blir fallet
efter 60. Fast som idogt tränande vasalllöpare med topp 1000 som mål kan det nog kännas lite knäckande att ha sa att om han jobbar mycket och tränar dåligt "kanske jag hamnar på plats 200"
0 medlemmar, 0 gäster, 0 anonyma medlemmar