7 svar till detta ämne

[Volevodin]

Jag tillhör den äldre generationens ledare som verkat inom idrotten i närmare 50 år. Inom skididrotten har jag mer verkat som resurs och ställt upp vid behov samt ordnat några träningslopp på rullskidor. I min andra idrott gång o vandring har jag varit engagerad på klubb- och distriktsnivå under drygt 40 år och har sett utvecklingen på ledarsidan.

Under min tid har det alltid varit en blandning av kvinnor och män som ledare, givetvis flest män. De kvinnor, som kommit in i verksamheten har i de flesta fall gjort det pga att deras barn

varit aktiva, men några pga att de varit lärare på skolor, där det bedrivits uppsökande verksamhet.

De sista 15-20 åren har det blivit svårare att få ledare att ta uppdrag både på klubb och distriktsnivå. Att ställa upp någon enstaka gång tex vid en tävling brukar gå bra, men att engagera sig som tränare eller klubbledare på årsbasis har blivit mycket svårare. Allt fler

"köper sig fria" genom att betala för de kostnader, som man som klubbmedlem fick betalda

tack vare att man ställde upp och jobbade i klubben.

Inom en 10-årsperiod har "det gamla gardet" fallit ifrån och lyckas inte idrotten fylla på luckorna kommer det att uppstå en kris. Vi behöver alla både kvinnor och män som är villiga att

åta sig jobbet att driva klubbverksamheten vidare.

Det är viktigt att påpeka att det finns mycket positivt med ett engagemang tex ger det både

glädje att umgås med ungdomar och följa deras utveckling på tävlingsbanan samt att man bland sin ledarkamrater ofta får vänner för livet.

Sen är det ju inte alltid man kan välja och vraka bland ledare utan man får ta det som erbjuds. I de flesta fall får man tillfråga, innan de ställer upp, några kommer självmant och erbjuder sig och ibland bara ledaren

omärkligt glider in i verksamheten.

Vilka egenskaper som gör en bra ledare kan variera med idrott och uppdraget, men några egenskaper kan vara värda att framhålla, vad tycker ni ?

[Lejonet]

Alltså en humanistsik människosyn och förståelse för att man verkar inom en demokratisk idrottsrörelse är väl grundläggande, samt ett stort engagemang för den idrott man verkar i. Sen beror ju egenskaper/kunskaper väldigt mycket på vilken uppgift man jobbar med inom förening eller annan organisation.

 

Det bästa är nog som vanligt att försöka hitta människor med olika erfarenheter och få in dom i längdskididrotten, då får man ändå maximalt med kunskap också.

 

Samhället förändras och så idrottsrörelsen, kanske kommer vi att ha färre engagerade i klubbverksamhet och det är väl synd på sätt och vis men ser jag till min (skid)bekantskapskrets så tycker jag att det är sjukt många som engagerar sin i längdskididrotten. Allt från yrkesmässigt till små liksom näst intill heltidsjobb ideellt.

 

Så jag tror inte att det är nån akut fara även om just kulbbverksamhet är svårt. Vi överlever säkert om 10 år också men du får gärna hänga i ett tag till Volevodin!

[Volevodin]

Prästen; det vore intressant att höra dina åsikter i frågan, du som har verkat på klubbnivå.

[HW]

Lyhördhet är nog den enskilt viktigaste egenskapen man kan ha som ledare oavsett nivå och ålder. Sedan behövs förmåga att sortera och kvantifiera det som förmedlas. De ledare som har dessa egenskaper brukar behålla många barn och ungdomar och få ut goda resultat av elitutövare. 

 

När det gäller rekryteringen av ledare så är det tyvärr så att det blir de ledare det blir. Intresset för att engagera sig ideellt är svalt och det börjar tom vara svårt att få folk att stå ett par timmar på en parkering. Utifrån den aspekten blir förbundets utbildningar allt viktigare för att få en gemensam och sund värdegrund inom längdskidåkningen och idrotten i stort.

[jola61]

Ledarskapet inom idrotten skiljer sig egentligen inte så mycket från övrigt ledarskap i samhället. Det gäller att tydliggöra ett gemensamt mål för ledare och aktiva. Oavsett om det handlar om elit eller inte. Om man är tydlig med målet så är det lättare att veta vad man ska förhålla sig till. Att få den aktive att förstå varför man ska göra på ett visst sätt är också centralt i ledarskapet. Att tvinga någon att göra något funkar sällan speciellt bra. Om vi ska få bra ledare i framtiden måste vi också skapa ett klimat där det är tillåtet att göra fel utan att bli utskälld och påhoppad av föräldrar och supportrar. Sist men inte minst måste det finnas en glädje i det man gör. Annars tappar idrotten sin grundmening.

[Gambrinius]

Det är enormt roligt att vara ungdomsledare, inom de flesta grenar då gäller det att få föräldrar, fd aktiva mm att förstå att man inte behöver vara/varit aktiv inom den sporten för att själv vara ledare. Inom längd så är problemet stort att få föräldrar att förstå att man inte måste vara duktig på att åka skidor. Tycker man vara om ungdomarna och har roligt så kommer det gå bra. Skidförbundet har bra ledarutbildningar och för teknikdelen så finns det alltid någon annan ledare i klubben som kan visa tekniken, alla behövs.
En av de viktigaste sakerna att tänka på som ledare är att när du står på skidstadion på träningen som ledare så gör inte skillnad på barnen, det är inte bara din dotter/son som är ditt barn då utan hela gruppen, det finns tyvärr ledare dom bara ser och bryr sig om sitt eget barn och det är sämsta typen av ledare.
Anmäl intresse som ledare i klubben, det ger enormt mycket tillbaka.

[Prästen]

Många bra åsikter som kommit fram i denna tråd hitintills. Detta är en så viktig fråga och diskussionen behöver hela tiden vara levande. Att dela insikter och erfarenheter i detta område är verkligen något som jag tror kan bära god frukt i framtiden. Jag har verkat som ledare, närmare bestämt som tränare för skidåkande ungdomar nu i ett år. Så mina erfarenheter här är inte särskilt stora. Större erfarenheter har jag från det kyrkliga sammanhanget som är min yrkesprofession. Finns förstås många likheter men också olikheter. Har också en hel del erfarenheter från min egen ungdomstid och ledare där både inom idrotten och kyrkan. Jag tror det har påverkat mig mycket. Den värdefullaste erfarenheten jag har från kyrkan är just att vara med ungdomar. Att vilja något gott och bra för ungdomarna och ha en passion/glädje för kyrkan/tron och/eller skidsporten har varit min drivkraft. Det är såklart något som finns hos de allra flesta som tar på sig ett ledarskap. Jag vet inte om jag är en bra ledare men jag gör så gott jag kan och jag känner mig stolt över mitt uppdrag, jag gör det med glädje och ungdomarna verkar trivs. Jag tror det är ett gott tecken. Jag försöker gå in i detta uppdrag som den jag är och jag har några tankar om strategier som jag tagit med mig. Jag vill verkligen att glädjen ska finnas med på träningarna. Glädjen för skidåkningen och glädjen att ha ett sammanhand att vara i, glädjen att kämpa för något, glädjen att ha ett mål att sikta mot. Vist kan jag bidra med att skapa detta genom den jag är, hur jag bemöter dem, vad träningen innehåller (varierad träning, en del lek) men det måste tror jag framför allt komma från ungdomarna själva och hur de är sinsemellan. Jag tänker ofta på att jag öskar att de ska se varandra, stötta varandra i både medgång och motgång. Jag är mån om att föra in positiv energi i gruppen, lyfta fram med emfas det som är bra, var och en efter sin förmåga. Jag har också gett ungdomarna i uppdrag att planera och genomföra träningspass. Att få dem att känna sig delaktiga och ansvariga. Jag ger alltid tid för dem att uttrycka hur de mår, hur det känns, om de tycker det är okay det vi gör och om de har några önskningar/tips på saker vi kan göra. Jag har märkt på ungdomarna att de kanske inte alla gånger är bereda på denna delaktighet och de ansvar jag ger dem och förväntar mig av dem men jag tror de ändå gillar det och att de succesivt kommer att växa in i det allt efter var och ens förmåga. När jag ser på ungdomarna i träningsgruppen så tänker jag utan att alla gånger veta säkert att de har höga ambitioner med sitt deltagande. Jag tror verkligen att alla vill bli så bra som möjligt. Därför har jag också en i grunden en hög ambitiosnivå på träningspassen. Jag kör ganska hårt med dem. Såklart skiljer det här en hel del mellan ungdomarna har jag märkt, hur mycket de l slutändan är beredda att lägger ned och hur långt de är beredda att gå. Men det är min utgångspunkt att de vill mycket mycket. Jag tror de också förväntar sig det av mig och skulle bli besvikna ifall märkte att jag inte tror att de ville bli världsmästare...Jag har också den grundhållningen att jag tror att var ock en av ungdomarna har en mycket hög potential i sig, att de alla har chansen att nå mycket högt. Detta förmedlar jag allt som oftast till ungdomarna, men också vad som krävs. Jag tror inte jag är speciellt krävande men däremot ärlig. Jag tror jag slutat där. Några tankar och jag återkommer gärna.

[Volevodin]

En sak tror jag skulle kunna förbättras inom många individuella idrotter och det är att få de barn och ungdomar som hamnar långt ner i prislistan ja tom sist att känna sig betydelsefull.

På 1970-talet gick jag på fritidsledarutbildning och där hade jag en kompis, som var aktiv inom orienteringen. Där hade man startat upp serietävlingar mellan klubbarna i Blekinge med poängberäkning i de olika klasserna, där segraren fick poäng lika med antalet startande i klassen och där sista man fick 1 poäng.

Jag förde över idén till min sport och utvecklades poängberäkningssättet och tog in även vuxenklasser i poängtävlingen. Det innebar att segraren fick 10 poäng och 10:an och alla övriga i klassen fick 1 poäng. Det innebar att den som kom sist bidrog

med lika mycket poäng som många som var före i prislistan, senare tror jag vi ändrade till 5 poäng och 1 poäng 5:an och sämre.

Det var ganska roligt då det blev prestige att samla poäng åt sin klubb och man behövde inte vara "bra" för att bidra med 1 poäng. En del barn övertalade sina föräldrar att ställa upp, vilket var extra roligt för barnen. Vi höll på under en 10-årsperiod under 70-80-talen, men lade ner sen intresset bland ungdomar minskat.

 

Detta är en tävlingsform, som skulle kunna införas i många regioner/distrikt inom skididrotten, den gör att även de längre bak i listan känner sig betydelsefulla och jag tror att många barn och ungdomar skulle uppskatta. Idrott skall inte bara uppmärksamma de ungdomar som är "bra" och kan bli något, det finns många som är lika "bra" efter sina förutsättningar.

 

En annan sak att lära ungdomarna är att tävla mot sig själv och då kan man vara nöjd även om man är långt ifrån topplaceringarna bara man gjort sitt bästa. Då blir tävlingarna roligare och här kan ledaren komma in och berömma även de som kämpat på långt ner i listorna mao en bra ledare uppmärksammar alla i sin träningsgrupp.