Varianter av diagonalåkning

[opum]

Inom klassisk åkning brukar man prata om att man använder olika växlar för att anpassa sin åkning efter terrängen. Jag tycker dock att det i diagonalåkning i uppförsbackar döljer sig en uppsättning av delväxlar. Det vore intressant att veta hur ni andra tänker kring detta.

Det här är min bild av dessa varianter:

(1) Långa sparkar utan att man tappar fästet. I halvbranta backar kan man t.o.m. unna sig en ordentlig glidfas mellan varje spark.

+ Energieffektiv
- Kräver lång fästzon och ofta en mjukare valla vilket leder till dåligt glid.


(2) Kortare sparkar med högre frekvens än (1) Ingen märkbar glidfas.


(3) Springande teknik där man lyfter hela skidan från snön och sparkar ner den i varje steg.

+ Går att använda även med kort fästzon vilket ger bra glid.
- Energislösande då man far mycket upp och ner.
- Hög risk för ifrysning i vissa fören. Vilket man inte märker förens på backkrönet där det kan ta tvärstopp :)


Själv tycker jag att det är svårt att få till en vallning som medger både variant (1) och bra glid i många fören.

Varierar ni mellan samma varianter? Finns det nån standardiserad namnsättning för detta?

[Lejonet]

Visst åker endel (Verpalu) med längre steg och endel (Estil) med kortare men jag tror det beror mycket på hur brant backen är. När det blir riktigt brant så kan man nästan stampa ner skidan för att få fäste (springa) för att slippa saxa. Framförallt i VC OS/VM tenderar det ju att vara väldigt branta backar.